Margaret Thatcher - en folkvald ledare

If you have not read Simon Schama´s article on Margaret Thatcher in the last weekend´s  issue of the FT, do so! The link is http://www.ft.com/intl/cms/s/2/536e095c-a23e-11e2-8971-00144feabdc0.html#axzz2QR3gk0Dn

Here are some quotes from Schama´s article presented as answers to my questions:

So who was Margaret Thatcher?

“She was Boudicca with a handbag, helmet-haired Gloriana, Britannia with a cruise missile.”

So she was all about war and national pride then?

“ A New Zealand caller to National Public Radio in the US last week recalled his little daughter shaking her hand and asking, “Are you the Queen of England?” to which without missing a beat she replied to the parents, “Now don’t disillusion her, will you?”

But she was a traditional Tory, surely, steeped in British upper class traditions?

“Though she would listen to trusted loyalists, preferably, like Alfred Sherman or Norman Tebbit, cut from a very different cloth than Savile Row and Eton, she answered in the end to only two voices: the adamant song of her own inner convictions and the British people “

                                                                   *

Och efter denna engelska läsövning låt mig påminna om att det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.

Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa. Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.  

Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.

Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.

Scargill lämnade labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.

Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger. Framför allt Geoffrey Howe, vice premiärminister, var rasande över att Margaret Thatcher vägrade att sätta upp en tidtabell för att föra in Storbritannien i The Exchange Rate Mechanism, dvs. det växelkurssamarbete som var ett krav för att kunna komma med i den planerade valutaunionen.

Margaret Thatcher fällde i praktiken militärjuntan i Argentina genom att på folkrättens grund driva bort de argentinska ockupanterna från Falklandsöarna. Den svenska vänstern som hade rasat mot juntan och engagerat sig för den av denna junta mördade Dagmar Hagelin, vände omedelbart sin vrede mot Thatcher.

Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.

Enligt en opinionsmätning från Guardian/ICM genomförd på Margaret Thatchers dödsdag anser 50 procent av det brittiska folket att hon hade gjort en positiv insats för Storbritannien medan bara 34 procent tyckte motsatsen.  

Ja, jag vet! Allt detta har vi ju läst och hört till leda nu efter Margaret Thatchers död, men kanske kan dessa randanmärkningar ändå ha ett visst värde. Obs, ironi!

Fel I förra blogginlägget - slarvigt och pinsamt!

I mitt blogginlägg den 14 mars tog jag upp resultatet av EU-parlamentets omröstningar om långtidsbudgeten under rubriken Mer pengar och makt till EU?. Jag ville bidra till att alla vi medborgare skall kontrollera hur våra representanter i parlamentet röstar. Jag hade för bråttom och råkade ta omröstningen om 2014 års budget i st f omröstningen om långtidsbudgeten för 2014-2020. Ett oförlåtligt slarv med tanke på att jag har suttit i EU-parlamentet i fem år och borde ha lätt att navigera. Jag ber om förlåtelse ändå.

Nu är ju våra parlamentarikers ställningstagande till 2014 års budget också viktigt, men det var principiellt viktigare med långtidsbudgeten. Och där röstade de så här:

Ja till mera pengar och makt till EU

Göran Färm S

Alf Svensson KD

Nej till mera pengar och makt till EU

Anna Maria Corazza Bildt M

Christofer Fjellner M

Gunnar Hökmark M

Anna Ibrisagic M

Olle Schmidt FP

Cecilia Wikström FP

Kent Johansson C

Isabella Lövin MP

Carl Schlyter MP

Anna Hedh S

Olle Ludvigsson S

Jens Nilsson S

Marita Ulvskog S

Åsa Westlund S

La ner sin röst

Marit Paulsen FP

Amelia Andersdotter PP

Christian Engström PP

Mikael Gustafsson VP

Det var Christian Engström som uppmärksammade mig på att jag måste ha tagit röstresultaten från en annan omröstning. Tack Christian! Båda piratpartisterna la alltså ner sina röster när det gällde långtidsbudgeten, även om de sa ja till budgeten för 2014. Tack för det också!

Alla parlamentariker utom två från den borgerliga alliansens partier sa nej. Marit Paulsen verkar ha lagt ner sin röst och Alf Svensson röstade som sagt ja. Därtill kommer att alla socialdemokrater utom Göran Färm röstade nej. Se mitt förra blogginlägg om Färms skäl (Brysselkarriär).

Den uppmuntrande slutsatsen är således att av de 20 svenska parlamentarikerna gick 18 emot sina parlamentsgrupper genom att rösta nej eller lägga ner sin röst. De fem grupper som de tillhör röstade ju alla ja med stora majoriteter. Bara Göran Färm och Alf Svensson röstade ja och följde sin grupp. Notera att de svenska parlamentarikerna bara är ca 2½ procent av totala antalet i kammaren, men ca 20 procent av rebellröstarna i dessa fem grupper i omröstningen om långtidsbudgeten. Svenska rebeller! Verkar osvenskt på något vis.

Följande tabell är instruktiv:

Grupp                                 Jaröster        Rebellröster Svenska rebellröster

Liberalerna                                70                   8                          4         

Kristdemokraterna                   196                 53                          4

De gröna                                   46                 10                           4

Vänstergruppen                         24                   6                           1

Socialdemokraterna                 152                 20                           5

 Vadan denna till synes massivt EU-kritiska hållning bland våra EU-parlamentariker? Det är ju bara fem av dem som är valda på en EU-kritisk hållning, två miljöpartister, två piratpartister och en vänsterpartist. Skälet är naturligtvis att svenska folket går till val nästa år och är mycket skeptiskt till att lämna över mera pengar och makt till EU. Det har helt enkelt blivit en så dramatisk demonstration av EU:s tillkortakommanden att det syns i medierna och diskuteras av vanligt folk. Därför kan vi räkna med en klädsam EU-skepsis bland våra politiker fram till dagen efter riksdagsvalet nästa år. Men är det någon som tror att våra moderater, folkpartister och socialdemokrater har ändrat sig på riktigt?  

Mer pengar och makt till EU?

Igår, onsdagen den 13 mars 2013, röstade EU-parlamentet om EU:s långtidsbudget. Vad gällde saken? Jo, rådet, dvs. EU-ländernas regeringschefer, har lagt fram ett förslag till EU-budget för åren 2014-2020 och där skurit ner utgifterna jämfört med tidigare. De demokratiskt valda regeringarna måste ta hänsyn till sina väljare och inser att det vore politiskt belastande att inte hålla igen i EU-budgeten, när de samtidigt kräver enorma åtstramningar i de sydeuropeiska euroländernas statsbudgetar, åtstramningar som hotar att leda dessa stackars länder till ekonomisk och politisk kollaps.

Enligt Lissabonfördraget skall emellertid parlamentet också säga sitt i frågan och nu har det gjort det. Alla vet att majoriteten i EU-parlamentet vill ha mer pengar att spendera på sådant som ökar deras och EU:s makt över EU-ländernas framtid. Därför vill denna majoritet inte godkänna rådets åtstramning.  Den har i stället arbetat fram en egen budgetresolution och röstade om den.  Där talas allmänt om mer pengar, ”genuint egna medel” och en ”modernare och mer effektiv budget”.  Sanningen är dock enkel. Mer pengar och makt till EU!

De parlamentsledamöter som röstade ja igår är alltså de som vill öka EU:s utgifter och makt, medan de som röstade nej vill hålla igen. Det är i sådana omröstningar som medborgarna får chansen att kontrollera sina representanter i EU-parlamentet och se vad de står för där nere. Det är därför som tidningarna idag är fulla av engagerade ledarkommentarer i frågan, det är därför våra 20 svenska EU-parlamentariker intervjuas i radio och TV och debatterar med varandra.

Nej, jag skämtar naturligtvis. Medierna behandlar ny påve, att MP hotar regeringen om migrationspolitiken och nytt om muthärvan kring JAS. Vit rök för påven, men vi ser inte röken av våra EU-parlamentariker. Omröstningen uppmärksammas i stort sett inte alls.

Men det borde den. Det framhålls till leda att parlamentet är det enda folkvalda organet i EU, men detta blir ointressant, när väljarna inte kan utkräva ansvar av dess parlamentariker. Och det kan de inte, när medierna inte granskar och informerar.

Därför får vi sociala medier ta hand om detta. Våra tjugo svenska EU-parlamentariker röstade så här:

Ja till mera pengar och makt åt EU

Andersdotter, PP,

Engström, PP,

Färm, S

Svensson, KD

Nej till mera pengar och makt åt EU

Corazza Bildt, M,

Fjellner, M,

Hökmark, M,

 Ibrisagic, M,

 Westlund, S,

Lövin, MP,

Schlyter, MP,

Johansson, C,

Schmidt, FP,

Wikström, FP

Gustafsson, V

Avstod från att rösta

 Paulsen, MP,

Hedh, S

Ludvigsson, S,

Nilsson, S,

Ulvskog, S

Jaröstarna

Det mest intressanta här är naturligtvis att Andersdotter och Engström från Piratpartiet som valdes in av svenska väljare på ett extremt EU-kritiskt program har röstat ja. Uppenbart vad journalister borde fråga dem om. Men de kan vara lugna. Det blir inga frågor och inga kritiska ledarartiklar.

Sedan har vi Göran Färm, den mest framskjutne av de svenska socialdemokraterna i parlamentet. Han var den ende av dem som röstade ja. Varför? Om jag var journalist, skulle jag undersöka om han är ute efter karriär i parlamentet och därför måste rösta som den stora sossegruppen. Nästa alla dessa 190 socialdemokrater röstade nämligen ja. Bara två röstade nej, varav den ena var svenska Åsa Vestlund. Men den som vill gå hem i den stora sossegruppen i parlamentet och göra karriär där, kan inte frondera i denna fråga. 

Är detta att misstänkliggöra? Nej, jag reser frågan och lämnar åt journalister att ta reda på sanningen. Det kommer de inte att göra.

Och slutligen har vi då bland de svenska jasägarna Alf Svensson, KD.  Inget konstigt med det. Han skapade det moderna KD och drev också öppet fram en klart EU-kramande KD-politik mot sina väljares vilja. Men Alf Svensson står för en hederlig politisk linje.  Han har inte manövrerat i bakgrunden utan deklarerat var han står och fått sina väljares förtroende.

Nejröstarna

Här har vi för det första alla parlamentarikerna från de svenska regeringspartierna (utom Alf Svensson då).  Dessa moderater och folkpartister och centerpartisten Johansson har säkert fått veta att de måste demonstrera sparsamhet statens pengar och EU-skepsis inför valen nästa år. Svenska folket kan annars plötsligt revoltera, särskilt om eurokrisen slår till igen. Intressant är att t o m folkpartisterna ställer upp på nejsidan. De inser att det inte är någon höjdare att gå emot regeringslinjen i denna fråga drygt ett år före valet.

Åsa Vestlund säger också nej, som enda svenska socialdemokrat. Varför? Hon har säkert ett genomtänkt svar, men jag frågar mig om inte detta visar att hon, till skillnad från Göran Färm, ser sin fortsatta politiska karriär i Stockholm i stället för i Bryssel. Och en socialdemokrat i politisk karriär i Sverige bör numera inte vara EU-kramare. Någon journalist borde fråga henne.

Miljöpartisterna Lövin och Schlyter är ju valda på ett EU-kritiskt program och uppträder alltså hederligt. Notera att de är de enda av 59 gröna parlamentariker som röstar nej. Starkt!

Att vänsterpartisten Gustafsson säger nej är väl rimligt.

Avstod

Här hittar vi Marit Paulsen. Hon odlar en image av självständighet och oräddhet och förklarar att hon avstod på grund av sjukdom. Jag tyckte mig se henne på TV lika vital som vanligt, men jag såg kanske fel. Hon borde i alla händelser avkrävas svar på frågan hur hon skulle ha röstat om hon hade kunnat.

Totalt 21 av 190 socialdemokrater i parlamentet avstod från att rösta, nämligen alla tretton från brittiska labour, alla fyra från dansk socialdemokrati och så de fyra återstående svenska socialdemokraterna. Men Anna Hedh är invald på ett mycket EU-kritiskt mandat. Är det då inte ett svek att lägga ner sin röst? Hon har säkert ett bra svar, men hon får inte frågan. Och nog trodde alla svenska väljare att den hetsiga EU-kritikern Marita Ulvskog placerades på den svenska socialdemokratiska valsedeln på valbar plats för att blidka eller tillmötesgå alla dessa EU-kritiska socialdemokratiska väljare. Men hon avstod från att rösta. Svek? Vi får inte veta.

Slutsats. 

Varken de svenska EU-parlamentarikerna eller de svenska medierna sköter sin uppgift att informera, debattera och granska hur det går till i EU-parlamentet. Därför fungerar inte demokratin där. Förvånad?

Om Jesu födelse och snöskottning

Vi läser naturligtvis alla Lukas 2: 1-21 idag; kristna för att vi är kristna och ateister och muslimer för att vidga sina vyer och fördjupa sin förståelse av främmande religioner och kulturer. Men efter dusterna med den nyfallna snön som vi alla utkämpat under förmiddagen kan det också kännas rätt att avreagera sig med hjälp av en gammal fin satir där ämnet är just snöskottning. Mina vänner  på FB är naturligtvis alla högt bildade och förtrogna med klassisk svensk litteratur, men jag vill ändå sätta upp ett pris för den som först meddelar här på FB, vilken författaren är och vem som parodieras i nedanstående text. Priset är ett välvilligt omnämnande från mig på FB.

Angående påbudet om Snöskottning

Nej, det är omöjligt: denna pålysning behagar mig ej: den förmörkar både givaren och lydaren. Jag vördar Poliskammarens befallning: men jag kan ej göra mig en plikt därav.  

Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men - är den det för mig? Jag svarar nej. Detta svar är husägarens, medborgarens, människans.  

Då jag beslöt att råda över ett hus, så föresatte jag mig att råda över hela gatan. Denna föresats var lika fri som dess uppfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskaffar snön från min dörr, så är det jag själv, som tillåter mig bli insnöad: men jag vill icke att en annan skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till himlen! ropar jag.  

Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets? trappan portens? gatan trappans? Jag andas icke i detta nya hus: mina värdkrafter förkvävas där. Då jag har frihet att välja en äganderätt, väljer jag ingen, eller en fullkomligare.  

Ej därför att jag icke känner vördnad för vad Poliskammaren pålyst, men jag tror, att man ej bort pålysa något. Kammaren har gjort väl att följa sin högsta regel av snyggt och bekvämligt: jag upphäver den ej: men jag förkastar den. Var husägare är född lagstiftare: självrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar. - Jag känner inga andra regler än naturens, än den högsta snön och den högsta smutsens.  

Skick, ordning, renlighet: vad betyda dessa orden? Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlighet! Man borde icke fråga: är denna snön djup? Utan är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att bevara för snuva?  

Den allmänt godkända Polisen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland

och Sibirien och Grönland och Nova Sembla trivas gudommeligen oskottade. - Man hinner ej det ovanliga, utan genom uppoffring av det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Många vada i snön uppe till armarna, där andra ej finna fotfäste: Flugan drunknar på théfatet, och där kan hunden endast läppja. Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att förstå mig. 

Om jag gör det själv - det är en annan fråga.  

Husägare 

Demokratin gav fred i Europa, inte EU

”The argument that it was European unification that prevented another war on the continent was always a completely false one. It is simply a question of governance. Democracies do not fight each other. The key question is therefore the inverse: will a dramatic increase in the democratic deficit lead to unrest and even conflict as Europe ‘tears itself apart’ in the controversial phrase of the governor of the Bank of England?”

Vem säger detta? EU-propagandisterna Rolf Gustavsson på SvD och Henrik Brors på DN skulle inte ens komma på idén att citera ett sådant uttalande, om de såg det.  Och naturligtvis ingen svensk ledarskribent heller. Därför vill jag meddela att det är Antony Beevor som gör det, i en lång och mäktig artikel i decembernumret av den brittiska tidskriften Prospect. Artikelns titel är Europe´s Long Shadow.

Och vem är Antony Beevor? Ja, det vet nog de flesta som läser detta. En brittisk intellektuell som har skrivit mäktiga populärhistoriska verk som Stalingrad och Berlin: Downfall 1945 och har en unik insikt i modern europeisk historia.

Beevor skriver att en EU-utrikesminister har sagt till honom att ”the economic situation was so grave that Europe must adopt a presidential system with direct elections.”  Beevor konstaterar att ”That idea is now becoming general currency in top European circles. Economic and political control would be drastically centralised with virtually no accountability. This would be nothing less than an elective dictatorship …”

Och vad menar då jag? Ja inte att Beevor måste ha rätt, även om jag själv menar att han har det. Nej, min poäng är att sådana synpunkter inte når svenska folket, därför att vi inte har intellektuella som driver debatten utan (nästan) bara propagandister.

Den norska fredspriskommittén som gav Nobels fredspris till EU hade naturligtvis inte läst Beevor, men jag fruktar att de inte ens hade tänkt tanken det är demokratin som har lett till fred i Europa, inte EU:s jordbrukspolitik och byråkrati.

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.  

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer

I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.  Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.

Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra avslöjande. 

Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)

Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den andra meningen? 

Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000 personer?) vet svaret.  Han blinkar till oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel.  Det är inte det debatten gäller utan takten. Vi i makteliten är mogna och ser inte fortfarande nationellt på frågor om Sveriges statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.

Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter, svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad mot greker, italienare och spanjorer får man anta.

Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta, studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och sväljs.

Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda, etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.

Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.