måndag 3 november 2014

Det svänger om Sverige

I våras funderade jag på att skriva en krönika om hur ett konsensussstyrt Sverige med mycket smala åsiktskorridorer kan växla från en toppmodern syn till den motsatta plötsligt toppmoderna synen. Jag hade en minnesbild av ett en offentlig utredning på 70-talet som ville göra rent hus med föråldrade föreställningar om att det skulle vara något fel med incest, pedofili och dylikt och som menade att man måste ta lättare på det här med våldtäkt i vår moderna tid. OK, jag överdriver, men åt det hållet. Nu sitter ju skon på andra foten, tack och lov.
Jag gjorde ett par förströdda sökningar och hittade inget utredningsbetänkande. Det blev sommar och jag glömde bort projektet. Men idag råkar jag av en slump i en sökning på något få upp en SvD- krönika av en ledande intellektuell, den alltid lika intressante Thomas Gür. Gür utvecklade temat tre år tidigare och på ett mycket elegantare och mera djuplodande än jag skulle ha gjort.
Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda den krönikan på: 



Ett litet smakprov ur den kanske? ”Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling” och om barnet initierat förbindelsen, skulle detta vägas in, när det avkunnades dom för sexuellt umgänge med barn.”

måndag 27 oktober 2014

Demokratiskt ansvarsutkrävande är litet osvenskt, eller hur?

I torsdags kom senaste numret av mitt liv- och husorgan, The Economist. Huvudledarens rubrik är ”The world´s biggest economic problem” och underrubriken är ”Deflation in the euro zone is all too close and extremely dangerous.”
”And another thing” som en krönika i The Spectator hette förr i tiden. Martin Wolf, Financial Times finansexpert och en av världens förnämsta, mest kunniga och mest omdömesgilla finansjournalister, har just kommit ut med en bok om den globala finanskrisen. Den heter ”The Shifts and the Shocks, What We have Learned – and Still Have to Learn – from the Financial Crisis”. Jag har anmält denna lysande analys i det kommande numret av Axess. Missa inte det numret.
Wolf skriver så här i inledningen till sitt kapitel om europrojektet: ”The euro has been a disaster. No other word will do. A project intended to strengthen solidarity, bring prosperity and weaken German economic domination of Europe has achieved precisely the opposite: it has undermined solidarity, destroyed prosperity and reinforced German domination, at least for a while.”
Innerst inne förstår nog alla nu att det var vansinne att införa en gemensam valuta. Wolf sammanfattar problemet med europrojektet. ”I den moderna världen är en valuta produkten av en stat och ett statsskick”. En valuta måste komma efter att en sådan politisk konstruktion är på plats, inte före.

Vilka förstod då detta, när beslutet skulle tas? Ja, inte ledarna för de stora etablerade partierna i Sverige och andra EU-länder. Så hur har då det demokratiska ansvarsutkrävandet fungerat? Inte alls! Carl Bildt, Jan Björklund och Göran Hägglund har fortsatt att leda sina partier och Stefan Löfven och Margot Wallström har just fått regeringsmakten i Sverige. Och alla de ekonomer som för drygt tio år sedan myndigt förklarade för svenska folket att det nu var dags för Sverige att införa euron, har de ställts mot väggen av kunniga och kritiska publicister och journalister? Naturligtvis inte! De intervjuas ivrigt och underdånigt om sina synpunkter på nya internationella projekt.
Har någon (ja, utom jag då) tänkt på att den demokratiska processen kanske inte fungerar om alla, i övrigt vettiga, partier och alla svenska dagstidningar är för att flytta all politisk makt till Bryssel och journalistkåren ställer politiker mot väggen mest för obetalda TV-licenser och svart städhjälp.
Vår nyutnämnda utrikesminister, Margot Wallström, höll ett berömt tal 2005 om vikten av att säga ja till Lissabonfördraget och därmed överlämna den politiska makten till Bryssel. Där sa hon: "There are those today who want to scrap the supra-national idea. They want the EU to go back to the old purely intergovernmental way of doing things. I say those people should come to Terezin and see where that old road leads."
Vi svenskar säger vanligen Theresienstadt om det uppsamlingsläger som nazisterna använde för att samla ihop och vidarebefordra intellektuella och deras barn till Auschwitz. Hon (och jag talar nu om landets nyutnämnda utrikesminister) hävdade alltså att vi som gick emot Lissabonfördraget (som flyttade makten från folkvalda i medlemsländerna till Bryssels anonyma institutioner) i praktiken ställde oss bakom Förintelsen.
Som sagt, inga journalister ställer Sankta Margot mot väggen. Och inte heller de politiker, ekonomer och fackliga ledare som ville få in Sverige i eurozonen. Det funkar inte riktigt bra det här med demokratiskt ansvarsutkrävande.
It really is time for a gin and tonic with a dash of Angostura, don´t you think? I do anyway. So, Good night!

  

lördag 18 oktober 2014

Leve zigenarna!

Det är kris i landet. Som om det inte var nog med Syrien, Ukraina och ebola. Nu har någon använt ordet zigenare igen, trots uttryckligt förbud. Gällde visst varmkorv, tror jag. 
Stefan Löfven höll på att förlora valkampanjen för att han råkade använda ordet i hastigheten. En snabb pudel räddade situationen.
Det är konstigt det här. I slutet av 1800-talet var det inte fint att vara arbetare. Bonde, ämbetsman och officer var fint. Men arbetarrörelsen försökte inte hitta på ett nytt uttryck utan adlade ordet arbetare, så att det blev fint. Efter andra världskriget blev det så fint att konstnärer och författare började kalla sig kulturarbetare.
Städerska var inte heller fint, men trots Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” 1970 och trots den sista proletärstrejken i svensk historia, städerskestrejken 1974-1975, så blev städerska inte fint utan ersattes med ”lokalvårdare”. Eftersom min mamma var städerska i åtskilliga år under 40-talet, kände jag mig förolämpad å hennes vägnar och även mamma tyckte det var litet konstigt att städerska inte skulle vara fint nog.
Och hur är det då med ordet zigenare? Är det så förknippat med fördomar, hat och förakt att det inte kan adlas? Knappast! Arbetarrörelsen gjorde rätt som adlade ”arbetare” och jag tycker att zigenarna i Sverige borde ha adlat namnet ”zigenare”. Ordet zigenare är inte alls bara negativt laddat i svenska språket.
Elemer Szentirmays  Mustalainen var ett mycket populärt sångstycke för både sopraner och tenorer på 40-talet. Lyssnarna njöt drömskt av orden ”När jag hör zigenarflickans skratt”. En annan mycket uppskattad romantisk visa var ”Du schwarzer Zigeuner”. Jag kan den inte längre utantill, men så här lyder den bästa biten. Den som förstår tyska förstår hur det zigenska uppskattas i detta lyriska stycke:

”Du schwarzer Zigeuner, du kennst meinen Schmerz
Und wenn deine Geige weint, weint auch mein Herz.
Spiel' mir das süße Lied aus gold'ner Zeit
Spiel mir das alte Lied von Lieb und Leid
Du schwarzer Zigeuner, komm', spiel mir ins Ohr
Denn ich will vergessen ganz, was ich verlor”

Den underbara zigenerskan Katarina Taikon publicerade 1963 sin bok ”Zigenerska” uppmuntrad av Per Anders Fogelström. Två år senare grundade den kände och stridbare socialläkaren och kommunisten John Takman en organisation som hette Zigenarsamfundet och som gav ut Zigenarsamfundets tidskrift. Syftet var att höja zigenarnas ställning i det svenska samhället.
År 1968 gavs pjäsen ”Zigenare” på Dramaten och under hela 70-talet publicerade sedan Katarina Taikon minst tio böcker om zigenarflickan Katitzi. De tillhörde min dotters käraste läsning och så var det runt om i Sverige. Idag måste det finnas hundratusentals människor som har läst de böckerna och gripits av zigenarflickan Katitzis liv. De böckerna är en omistlig del av svensk kultur.

Katarina Taikons son Niki Langhammer var taxichaufför och pappa till flera barn som gick i friskolan Castello i Nacka, där också mina två yngsta barn gick. Niki gjorde stora insatser för skolan på sin fritid och var mycket uppskattad. När han blev sjuk och tragiskt gick bort, döptes ett rum på skolan till ”Nikis rum” för att uttrycka skolans tacksamhet. Det fanns inga fördomar mot zigenare där.
När jag gick latingymnasiet i Karlskoga på 50-talet, ingick Viktor Rydbergs Singoalla i kurslitteraturen. Jag minns inte om uttrycket zigenare används i romanen, men det stod klart att den vackra och gåtfulla Singoalla var zigenerska och vi, inklusive läraren, talade om henne som sådan. Singoalla skildras som en självständig och handlingskraftig kvinna som kastar kniv lika bra som riddar Erland och som när de beslutar att bli man och hustru själv viger dem samman och får Erland att lämna slottet och följa med zigenarna. Romanen Singoalla är en viktig del av den klassiska svenska litteraturen skriven av en av våra stora liberaler. Den handlar om en zigenerska.

Och låt mig slutligen som gammal reservofficer påminna om att det var fullt av zigenare i de värvade regementena i det svenskfinska riket under slutet av 1600-talet och under 1700-talet.
Zigenarna finns i vår historia, i vår litteratur och i vårt folkliga medvetande. Jag tycker vi borde ha hjälpts åt att adla ordet zigenare för att visa att vi har ångrat oss.  Och det är inte försent. Jag utropar: Leve zigenarna – en del av det svenska folket!

torsdag 16 oktober 2014

Moralisk risk och moderna rovriddare

Uttrycket moralisk risk (eng. moral hazard) användes redan i slutet av 1700-talet i den brittiska försäkringsbranschen. Varför har det blivit ett modeord?

Moralisk risk innebär att någon (en individ, ett företag eller någon annan institution) inte drabbas fullt ut av de negativa följderna av sitt handlande. Den som har bilen helförsäkrad tar större risker att skrapa emot vid fickparkering och att kollidera i trafiken än den oförsäkrade. Det tas då större sådana risker än som är samhällsekonomiskt motiverat. Man kan visserligen med hjälp av självrisk bära mer risk själv och få lägre premier. Det ökar incitamentet att vara försiktig, men det samhällsekonomiska problemet kvarstår, om än reducerat.

Det som har gjort moralisk risk högaktuellt är finanskriserna. En grundläggande sanning är att man kan öka avkastningen på kapital genom att ta större risk, men att de flesta av oss präglas av riskaverison och är villiga att betala för att någon annan tar över risk. Handel i risk är extremt viktig för ekonomins effektivitet, men systemet förutsätter naturligtvis att den som tar riskerna faktiskt står för kostnaderna när de faller ut.  Om den som juridiskt är risktagaren kan undgå kostnaderna, när riskerna faller ut, men tillgodogöra sig den höga avkastningen när de inte faller ut, kommer risktagandet i ekonomin att bli alldeles för högt; resultatet blir återkommande kriser och en orättvis inkomstfördelning.

Det råder nu berättigad indignation över att finanssektorns företagsledningar och ägare räddas av skattebetalarna från de ekonomiska följderna av de finanskriser som de ställer till med. Företagsledningar får stora bonusar på grund av en hög lönsamhet under det gångna året, trots att denna vunnits genom orimligt högt risktagande. När riskerna faller ut efter några år, har de hunnit bli stenrika och kan ta med jämnmod att få sparken och ägna sig åt golf, jakt och styrelseuppdrag. Ofta får de faktiskt behålla jobbet, ty när alla finansföretag har ”drabbats” av finanskris, uppfattas ingen enstaka företagsledning som ansvarig. Och aktieägarna kan ha fått hög avkastning under några år för att sedan räddas av skattebetalarna därför att banken är systemviktig.

Även i andra delar av näringslivet kan en företagsledning välja en högriskstrategi som under en period ger hög avkastning och höga bonusar. När krisen kommer, medför den arbetslöshet och kapitalförluster för andra, men ledningen tvingas inte betala tillbaka sina bonusar.

Så vad göra? I första hand bör naturligtvis aktieägarna inrätta bonussystem som inte ger incitament till högt kortsiktigt risktagande som hotar deras kapital. En variant är att bonus för ett år med hög lönsamhet utgörs av en option att fem år senare få köpa aktier i företaget till ett pris under den marknadskurs som då gäller. Därmed stärks incitamenten för företagsledning och andra nyckelfigurer i personalen att höja företagets långsiktiga värde och undvika kortsiktigt risktagande.

Sådana system prövas redan, men vi vet för litet om hur finansiella institutioner faktiskt fungerar psykologiskt i perioder av häftig uppgång. Därtill kommer att företagsledarna kanske kan ingå andra kontrakt i finansmarknaden som delvis neutraliserar syftet.

Kanske är det också så att ägarna inte längre har kontrollen över företagen. Kanske har anställda företagsledare usurperat makten i delar av näringslivet. En återgång till riktig kapitalism där ägarna faktiskt utövar sin ägarmakt är nog bättre för vanliga anställda och skattebetalare än ett system styrt av moderna rovriddare.


torsdag 2 oktober 2014

Utan euron marginalisers vi i EU

Ack ja! Marginaliseringen av länder som inte har gått med i eurozonen fortsätter. Se på Polen, som har kvar sin zloty. Dess premiärminister Donald Tusk har nu förvisats till något struntjobb som ordförande för Europeiska rådet och den föreslagna polska kommissionären, Elżbieta Bieńkowska, får ansvar för ett helt perifert område benämnt den inre marknaden eller något sådant.

Sverige med sin svenska krona får nöja sig med att hålla i denna europeiska handelsunions triviala handelsförhandlingar med omvärlden, närmast nu USA. Var och en inser att hon och därmed Sverige kommer att stå helt vid sidan av EU:s utveckling under de kommande åren. Och den kommissionär som nominerats för det Storbritannien, som envist och kaxigt har behållit pundet, Jonathan Hill, tvingas ägna sig åt sådant som finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen. Detta är ju områden, som nu när eurokrisen är övervunnen, är politiskt helt ointressanta.

Man kan notera vilka centrala uppgifter som har givits till kommissionärer från euroländer. Belgiens Marianne Thyssen har fått Sysselsättning, socialpolitik, kompetens och rörlighet på arbetsmarknaden, Tysklands Oettinger tar hand om den digitala ekonomin och Österrikes Johannes Hahn anförtros grannskapspolitik och utvidgning med Serbien.

Allt detta är varningstecken som pekar på att vi måste tänka om och gå med i euron illa kvickt. Annars kommer svenska kommissionärer även i framtiden att vara hänvisade till att sköta handelsförhandlingar med USA och sådan småpotatis. Se på eurolandet Nederländerna som nu kopplar greppet om ”Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna.” 

Tills vidare får vi trösta oss med att vi i alla fall inte är lika marginaliserade som vårt broderland Norge, som inte ens är med i EU. Därför har landets förre statsminister, Jens Stoltenberg, inte ens fått ett ekonomiskt hyggligt påhugg i revisionsrätten i Luxemburg. Han tvingas acceptera en undanskymd position i något militärt samarbete helt utanför EU, ett samarbete som nu efter kalla krigets slut knappast kan förväntas erbjuda någon central politisk plattform.

Men vår nya utrikesminister, Margot Wallström, är säkert en politiker som inser att Sverige måste med i eurozonen innan det är försent.


Och på förekommen anledning. Detta inlägg är ironiskt menat.

söndag 7 september 2014

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?
Nästa alla jag känner, ställer sig den frågan, utom de som är partipolitiskt engagerade förstås. Det gjorde jag också i våras, men kom då också på svaret. Så nu tänkte jag tala om vad jag kom till och varför. Inte för att jag tror att detta kommer att skaka om i valrörelsen. Jag är inte politiker, trots fem års värnplikt i EU-parlamentet och jag har aldrig varit makthavare i någon mening.  Jag är bara en ropande röst i öknen.

Men jag är hyfsat utbildad i nationalekonomi, jag har ägnat mig åt studier av ekonomisk politik och internationell integration och jag har deltagit i den ekonomiska debatten med liv och lust i över 50 år. Som bruksarbetarson från Karlskoga har jag varit socialdemokrat under större delen av mitt liv, men har lämnat S och röstat borgerligt i de två senaste riksdagsvalen. Så kanske en och annan ändå kan vara intresserad av hur jag kom till mitt beslut att nästa söndag rösta på Centerpartiet.

Ja, du läste rätt. Centerpartiet!

Om jag trodde att Stefan Löfven och Magdalena Andersson (tillsammans med Carin Jämtin och Mikael Damberg) skulle kunna genomföra den politik som de själva innerst inne tror på, skulle jag faktiskt kunna rösta på S. Men så är det inte. De har inte tillräckligt stöd ens inom det egna partiet. S går därför till val med ett program som innebär mer bidrag och färre riktiga jobb i en tid då den teknologiska utvecklingen hotar att öka arbetslösheten dramatiskt. S står för mer av ”Kräv din rätt” och mindre av ”Gör din plikt”, när en återgång till arbetarrörelsens grundsyn på den punkten är absolut nödvändig. Och S visar just inget nytänkande om utbildning, vård och omsorg, där det ideologiska klimatet i framtidens samhälle avgörs.

Och än värre! Löfven kommer att tvingas regera med stöd av MP, V och i värsta fall också FI under en period då energifrågorna, försvars- och säkerhetspolitiken, eurokrisen, klimatpolitiken, äldreomsorgen och den långsiktiga ekonomiska tillväxten kommer att stå i centrum. I värsta fall blir det en politisk katastrof, i bästa fall nyval eller samarbete över blockgränsen. Så det blir till att rösta borgerligt en gång till!

Varför då på Centerpartiet? Ja, för det första är C det enda borgerliga parti som uttryckligen säger nej till att Sverige skall övergå till euron. FP vill slå till snarast, KD säger i Alf Svenssons anda kritiklöst ja till alla EU-påhitt och M svarar svävande att frågan inte är aktuell just nu. Men euron är som synes extremt farlig för sysselsättning, ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet. Det är inget projekt som vi kan överlåta till politiker som kombinerar en svag förankring i svenska folkets samhällssyn med en het vilja att vara med i maktspelet i Bryssel.

För det andra är C det parti som tydligast och mest medvetet hävdar att det är entreprenörskapet som är grunden för långsiktigt välstånd, individuell frihet och därmed resurser för att finansiera framtidens offentliga sektor.

För det tredje är det dessvärre sannolikt att alliansen inte blir större än det rödgröna blocket och då kommer blocköverskridande samarbete att krävas. Och C är det naturliga borgerliga samarbetspartiet på riksdagsnivå för de socialdemokratiska väljarna . M är otänkbart och FP vill in i NATO nu, vill införa euron nu och stöder entusiastiskt all överföring av den politiska makten från Sverige till Bryssel. Även om det finns många socialdemokratiska politiker som håller med om detta, är de socialdemokratiska väljarna helt klart emot en sådan politik och känner ett direkt främlingskap inför FP. Och KD är också främmande för socialdemokrater inte bara på grund av sin EU-politik utan också på grund av allmän värdekonservatism.

För tio månader sedan (DN Debatt, 2013 11 08) deklarerade Stefan Löfven och Carin Jämtin att S i samarbete med C hade ”räddat Sverige ur 90-talskrisen och genomfört reformer för tillväxt, rättvisa och grön omställning under 2000-talet”.

Om Stefan Löfven är beroende av Centerns stöd, måste han visa stor respekt för Centerns strävan att skapa goda villkor för entreprenörer och småföretag. Det vill han nog också själv, men han står starkare i förhandlingar med sin egen partivänster och med MP, V och FI. Vi som vill ha en liberal ekonomi där det lönar sig att arbeta och där det finns valfrihet i välfärden har därför anledning att se till att Centern står stark efter valet. 

Därför röstar jag på Centerpartiet på söndag!


tisdag 27 maj 2014

EU-valet visar inte att medborgarna lockas av fascismen

Nu vrider det politiska etablissemanget i hela EU sina händer i ångest över att högerextremistiska och högerpopulistiska partier går fram i stora delar av Europa. Folket har återigen fel är undermeningen. Vad göra? Den politiska makteliten låter nu slagorden hagla över sina svekfulla väljare. Missnöjespartier, högerextremister, vänsterextremister, populister!
Men det är ju det politiska etablissemanget som har ställt till det. Ty vad har egentligen hänt? Tror någon att folk har suttit och resonerat vid köksborden runt om i EU under de senaste åren och kommit till att lite fascism eller högerpopulism nog skulle sitta fint nu? Dags för lite omväxling?
Självklart inte. Det är en växande opposition mot EU:s politiska och ekonomiska utveckling som ligger bakom. Somliga har drabbats hårt ekonomiskt av det katastrofala europrojektet, andra är alltmer ursinniga över att den politiska makten obönhörligt glider över från det egna landet till Bryssel och urholkar det demokratiska självstyre, som vi är uppväxta med. De vill inte centralstyras av anonyma institutioner i Bryssel med dess 50 000 tjänstemän och 15 000 lobbyister.  
När alla dessa medborgare skall utnyttja sin rösträtt för att uttrycka sitt missnöje med EU:s utveckling, finns det inga ”vanliga” partier med en EU-kritisk hållning att rösta på. Och nu är stora väljargrupper i många EU-länder tillräckligt upprörda för att då rösta på partier som inte tillhör det politiska etablissemanget. Det går inte alls någon mäktig våg av fascism, nazism eller främlingsfientlighet fram över Europa, men det går fram en mäktig våg av missnöje med vad den politiska eliten håller på att göra med EU-projektet.
Tidigare halvfascistiska eller åtminstone främlingsfientliga partier i Nordvästeuropa, typ Front national och Dansk folkeparti, ser detta och framställer sig nu som i huvudsak EU-kritiska partier som kan vinna stöd bland vanliga hyggliga, demokratiskt sinnade medborgare. Gert Wilders i Holland tappade katastrofalt mycket stöd när han strax före valet gav uttryck för främlingsfientlighet och rasism. Holländarna är antirasister med starka demokratiska och liberala traditioner.  

Det som krävs nu är att vi får fram nya partier i EU, till vänster och höger om mitten, som intar en genomtänkt EU-kritisk hållning och därmed erbjuder en demokratisk väg för folkviljan i EU-frågan. Det politiska etablissemanget står i vägen för en demokratisk utveckling av EU. 
Ja, det var väl allt för den här gången.