söndag 7 september 2014

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?
Nästa alla jag känner, ställer sig den frågan, utom de som är partipolitiskt engagerade förstås. Det gjorde jag också i våras, men kom då också på svaret. Så nu tänkte jag tala om vad jag kom till och varför. Inte för att jag tror att detta kommer att skaka om i valrörelsen. Jag är inte politiker, trots fem års värnplikt i EU-parlamentet och jag har aldrig varit makthavare i någon mening.  Jag är bara en ropande röst i öknen.

Men jag är hyfsat utbildad i nationalekonomi, jag har ägnat mig åt studier av ekonomisk politik och internationell integration och jag har deltagit i den ekonomiska debatten med liv och lust i över 50 år. Som bruksarbetarson från Karlskoga har jag varit socialdemokrat under större delen av mitt liv, men har lämnat S och röstat borgerligt i de två senaste riksdagsvalen. Så kanske en och annan ändå kan vara intresserad av hur jag kom till mitt beslut att nästa söndag rösta på Centerpartiet.

Ja, du läste rätt. Centerpartiet!

Om jag trodde att Stefan Löfven och Magdalena Andersson (tillsammans med Carin Jämtin och Mikael Damberg) skulle kunna genomföra den politik som de själva innerst inne tror på, skulle jag faktiskt kunna rösta på S. Men så är det inte. De har inte tillräckligt stöd ens inom det egna partiet. S går därför till val med ett program som innebär mer bidrag och färre riktiga jobb i en tid då den teknologiska utvecklingen hotar att öka arbetslösheten dramatiskt. S står för mer av ”Kräv din rätt” och mindre av ”Gör din plikt”, när en återgång till arbetarrörelsens grundsyn på den punkten är absolut nödvändig. Och S visar just inget nytänkande om utbildning, vård och omsorg, där det ideologiska klimatet i framtidens samhälle avgörs.

Och än värre! Löfven kommer att tvingas regera med stöd av MP, V och i värsta fall också FI under en period då energifrågorna, försvars- och säkerhetspolitiken, eurokrisen, klimatpolitiken, äldreomsorgen och den långsiktiga ekonomiska tillväxten kommer att stå i centrum. I värsta fall blir det en politisk katastrof, i bästa fall nyval eller samarbete över blockgränsen. Så det blir till att rösta borgerligt en gång till!

Varför då på Centerpartiet? Ja, för det första är C det enda borgerliga parti som uttryckligen säger nej till att Sverige skall övergå till euron. FP vill slå till snarast, KD säger i Alf Svenssons anda kritiklöst ja till alla EU-påhitt och M svarar svävande att frågan inte är aktuell just nu. Men euron är som synes extremt farlig för sysselsättning, ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet. Det är inget projekt som vi kan överlåta till politiker som kombinerar en svag förankring i svenska folkets samhällssyn med en het vilja att vara med i maktspelet i Bryssel.

För det andra är C det parti som tydligast och mest medvetet hävdar att det är entreprenörskapet som är grunden för långsiktigt välstånd, individuell frihet och därmed resurser för att finansiera framtidens offentliga sektor.

För det tredje är det dessvärre sannolikt att alliansen inte blir större än det rödgröna blocket och då kommer blocköverskridande samarbete att krävas. Och C är det naturliga borgerliga samarbetspartiet på riksdagsnivå för de socialdemokratiska väljarna . M är otänkbart och FP vill in i NATO nu, vill införa euron nu och stöder entusiastiskt all överföring av den politiska makten från Sverige till Bryssel. Även om det finns många socialdemokratiska politiker som håller med om detta, är de socialdemokratiska väljarna helt klart emot en sådan politik och känner ett direkt främlingskap inför FP. Och KD är också främmande för socialdemokrater inte bara på grund av sin EU-politik utan också på grund av allmän värdekonservatism.

För tio månader sedan (DN Debatt, 2013 11 08) deklarerade Stefan Löfven och Carin Jämtin att S i samarbete med C hade ”räddat Sverige ur 90-talskrisen och genomfört reformer för tillväxt, rättvisa och grön omställning under 2000-talet”.

Om Stefan Löfven är beroende av Centerns stöd, måste han visa stor respekt för Centerns strävan att skapa goda villkor för entreprenörer och småföretag. Det vill han nog också själv, men han står starkare i förhandlingar med sin egen partivänster och med MP, V och FI. Vi som vill ha en liberal ekonomi där det lönar sig att arbeta och där det finns valfrihet i välfärden har därför anledning att se till att Centern står stark efter valet. 

Därför röstar jag på Centerpartiet på söndag!


tisdag 27 maj 2014

EU-valet visar inte att medborgarna lockas av fascismen

Nu vrider det politiska etablissemanget i hela EU sina händer i ångest över att högerextremistiska och högerpopulistiska partier går fram i stora delar av Europa. Folket har återigen fel är undermeningen. Vad göra? Den politiska makteliten låter nu slagorden hagla över sina svekfulla väljare. Missnöjespartier, högerextremister, vänsterextremister, populister!
Men det är ju det politiska etablissemanget som har ställt till det. Ty vad har egentligen hänt? Tror någon att folk har suttit och resonerat vid köksborden runt om i EU under de senaste åren och kommit till att lite fascism eller högerpopulism nog skulle sitta fint nu? Dags för lite omväxling?
Självklart inte. Det är en växande opposition mot EU:s politiska och ekonomiska utveckling som ligger bakom. Somliga har drabbats hårt ekonomiskt av det katastrofala europrojektet, andra är alltmer ursinniga över att den politiska makten obönhörligt glider över från det egna landet till Bryssel och urholkar det demokratiska självstyre, som vi är uppväxta med. De vill inte centralstyras av anonyma institutioner i Bryssel med dess 50 000 tjänstemän och 15 000 lobbyister.  
När alla dessa medborgare skall utnyttja sin rösträtt för att uttrycka sitt missnöje med EU:s utveckling, finns det inga ”vanliga” partier med en EU-kritisk hållning att rösta på. Och nu är stora väljargrupper i många EU-länder tillräckligt upprörda för att då rösta på partier som inte tillhör det politiska etablissemanget. Det går inte alls någon mäktig våg av fascism, nazism eller främlingsfientlighet fram över Europa, men det går fram en mäktig våg av missnöje med vad den politiska eliten håller på att göra med EU-projektet.
Tidigare halvfascistiska eller åtminstone främlingsfientliga partier i Nordvästeuropa, typ Front national och Dansk folkeparti, ser detta och framställer sig nu som i huvudsak EU-kritiska partier som kan vinna stöd bland vanliga hyggliga, demokratiskt sinnade medborgare. Gert Wilders i Holland tappade katastrofalt mycket stöd när han strax före valet gav uttryck för främlingsfientlighet och rasism. Holländarna är antirasister med starka demokratiska och liberala traditioner.  

Det som krävs nu är att vi får fram nya partier i EU, till vänster och höger om mitten, som intar en genomtänkt EU-kritisk hållning och därmed erbjuder en demokratisk väg för folkviljan i EU-frågan. Det politiska etablissemanget står i vägen för en demokratisk utveckling av EU. 
Ja, det var väl allt för den här gången.

torsdag 22 maj 2014

EU-eliten ljuger för oss

Sveriges politiska etablissemang ljuger för medborgarna. Jag talar då om socialdemokraterna och fyra borgerliga partier. Dessa förde oss in i EU 1995, alla utom C försökte få in oss i eurozonen 2003 och alla godkände 2009 Lissabonfördraget, grunden för ett Europas förenta stater, centralstyrt från Bryssel. Svenska folket röstade ja med hårfin marginal till EU-medlemskap, röstade nej med sjudundrande marginal till euron och blev för säkerhets skull aldrig tillfrågat om Lissabonfördraget.
Den politiska makteliten har alltså, i Sverige liksom i andra EU-länder, strävat i årtionden för att flytta den politiska makten till EU. Vi förs i det fördolda in i ett system som förändrar förutsättningarna för industrin, finanssektorn och privat och offentlig tjänstesektor. Även centrala delar av det civila samhället styrs redan från Bryssel. "Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap” stod det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Alla vet hur det blev. 

Och resultatet av det nu pågående räddningsarbetet efter eurokrisen med förslag om Tobinskatt, övervakning och uppdelning av banker, nya stödfonder osv. förändrar förutsättningarna även för den svenska finanssektorn. Hur vet vi inte och de krafter som är igång inom EU:s maktelit kan hamna var som helst. Redan nu styrs bortåt 2/3 av vår lagstiftning från Bryssel, inte av Sveriges riksdag och denna utveckling stöds av vår politiska elit. 

I den pågående EU-valkampanjen säger dock fyra av de fem partierna något helt annat. De trampar ner varandra i sin iver att visa att de minsann är EU-kritiska. Varför gör de så?

Lätt att förstå. Väljarna har fått nog av EU:s ekonomiska kriser, byråkrati, maktlystnad och korruption. Opinionsmätningar visar att folkmajoriteten är EU-kritisk runtom i Europa. Alltfler tvivlar på att EU-medlemskapet är bra för deras land och i Sverige vill bara någon tiondel införa euron. Vår politiska elit säger dock svävande att eurofrågan inte är aktuell i svensk politik och vägrar att tala om vad de tänker göra.
EU-kritiska och ofta demokratiskt tvivelaktiga partier till höger och vänster går kraftigt framåt i opinionsmätningarna inför valet och etablissemangets politiker, ledarskribenter och kommentatorer vrider sina händer i ångest. Men detta beror inte på att europeiska väljare lockas av vänster- och högerextremistiska värderingar utan på att det normalt inte finns EU-kritiska partier som står för rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är etablissemangets fel att dessa tvivelaktiga och ofta skrämmande partier får växande stöd. Det nazistiska Gyllne gryning i Grekland har fått chansen på grund av det illa genomtänkta europrojektets följder för det grekiska folket, inte på grund av allmänt växande nazisympatier i landet. 

Innebär detta att folkets växande motstånd mot den förda EU-politiken håller på att få demokratiskt genomslag? Kommer stormaktsdrömmarna och centralstyrningen att uppges? Drivs EU tillbaka till det vi en gång röstade för, en union av självständiga stater som upprätthåller frihandel och låter medborgarna studera, bosätta sig och arbeta var de vill inom EU?

Svaret är nej. Etablissemangspartierna behåller makten och fortsätter som förut. Det svenska etablissemangets företrädare i EU-parlamentet har under de gångna fem åren konsekvent röstat för att flytta makten från svenska folket till Bryssel och bör ställas till svars för detta i valet.En grundlig genomgång finns i ”Om hur svenska EU-parlamentariker röstat för ökad EU-makt” (OEIC, Junilistan). 

Slutsatserna är entydiga. Socialdemokraterna har röstat ja till att öka EU:s budget och införa EU-skatt, avstått från att rösta eller uteblivit när det skulle ha sett för illa ut. Slutkommentaren i rapporten är att de socialdemokratiska ledamöterna vill följa gruppdisciplinen i Bryssel och samtidigt balansera mot en EU-kritisk hemmaopinion. ”Lösningen blir att säga en sak i Bryssel och en annan sak i Sverige.” Det ser vi just nu. Ska vi lita på socialdemokraterna?

KD är ett grovt fall av vilseledande propaganda. Alf Svensson sitter i EU-parlamentet som hänförd anhängare av en EU-stat och har konsekvent röstat för ökade EU-utgifter, militära satsningar osv. Men hans efterträdare som partiledare, Göran Hägglund, och KD:s jageneral i kampanjen för euron 2003, gick ut med en artikel i DN den 5 maj där han var EU-kritisk och säger att EU ska: ”… hålla sig borta från sådant som medlemsländerna eller enskilda medborgare bestämmer bäst om själva.” Ska vi lita på KD?

Centerpartiet sa nej till euron 2003 och har myntat uttrycket ”ett smalare men vassare EU”, men företräds i EU-parlamentet av Kent Johansson som sitter i den mest EU-kramande gruppen, den gröna. Han har bl a röstat för ökad EU-budget, fler tjänstemän och fler assistenter åt EU-parlamentariker, nej till förslag om att EU inte ska ha beskattningsrätt och han har lagt ner sin röst i frågan om EU ska lägga sig i frågor om subventionerat boende. Ska vi lita på Centern?

Moderaterna sitter i den konservativa kristdemokratiska EPP-gruppen som genom sin storlek och inriktning är det politiska fundamentet för EU:s utveckling mot ett Europas förenta stater. Där har de röstat ja till att sätta in mer pengar i EU och nej till sparkrav. De har i praktiken stött att EU skall få beskattningsrätt och mycket annat. Ska vi lita på Moderaterna?

Folkpartiet säger ärligt att det är dags att avskaffa Sverige som självständig stat och skapa ett Europas förenta stater. Därför röstar dess ledamöter ja till EU-beskattning, mer pengar till EU-budgeten, mer pengar till EU:s militära utveckling osv. Listan är lång. Folkpartiet kan vi lita på i denna mening, men även detta parti försöker nu tona ner sin EU-vänlighet, eftersom den saknar stöd hos svenska folket. Det är mera djurrätt och mindre gemensam EU-armé i deras valkampanj.

Slutsatsen är att det svenska politiska etablissemangets fem partier alla vill skapa ett centralstyrt Europas förenta stater där Sverige blir en delstat med 2 procent av väljarna. Fyra av dem förnekar det och det är svårt att avgöra om det skall kallas vilseledande, populistiskt eller lögnaktigt. Sanningen är att företrädarna för alla fem partierna under de gångna fem åren i EU-parlamentet har röstat för en sådan utveckling. I demokratiska val skall  man utkräva ansvar för den förda politiken, inte kritiklöst lita på nya löften om att det nu skall bli annorlunda.


onsdag 21 maj 2014

Makten över jakten (skriven med Eva Nisser)

"Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap. Så står det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Hur blev det?

Vi folkomröstade 1994 om inträde i EU. Jasidan vann med ett nödrop efter att Ingvar Carlsson och Carl Bildt tillsammans i TV-rutan lovat oss att få allt bra och slippa allt dåligt. Jakten, kronan och kanelbullen var inte hotade.

Kronan räddades temporärt av svenska folkets uppror mot överheten i folkomröstningen 2003 och kanelbullen får ätas i Sverige tack vare ett nådigt undantag från Bryssel. Men makten över jakten ligger inte längre hos svenska folket. Den utövas i Bryssel.

EU- kommissionen har ofta kritiserat Sverige för att inte följa det direktiv som ger EU makten över jakten och EG-domstolen har i flera domar tillämpat det orimligt restriktivt. Att detta direktiv gäller från Gibraltar till Karesuando är groteskt, eftersom arternas förekomst är så olika mellan länderna. Arter som är sällsynta i EU som helhet kan vara vanliga i Sverige och omvänt. Och om säljakten i Norden bedöms utifrån 1980-talets klubbande av kutar i Kanada, blir besluten orimliga för såväl fiskare som sälar och allmänhet.

Även EU:s fågeldirektiv leder till underliga effekter i Sverige. Flera fågelarter som är listade som sällsynta i fågeldirektivet är vanliga i Sverige eller i vart fall inte hotade. Enligt detta direktiv får skyddsjakt tillåtas för ”att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fisk och vatten”. Skarvarna åstadkommer allvarlig skada för lokala fiskare i Sverige och råkorna skränar och smutsar ned i Uppsala, men besluten får inte tas av svenska förtroendevalda. De tas i Bryssel av högbetalda tjänstemän med ringa insikter i dessa lokala frågor.

Svenska länsstyrelser har ofta en helt annan uppfattning än EU- kommissionen om när skyddsjakt ska tillåtas och rimligtvis har de bättre kunskap om det lokala artbeståndet och hur det kan upprätthållas. I enlighet med närhetsprincipen (subsidiaritetsprincipen) borde därför makten över jakten ligga på nationell nivå. Principen innebär ju att beslut ska fattas på EU-nivå bara om det klart kan visas att frågan berör alla eller åtminstone flertalet EU-länder.

Rovdjur kan ses som ett värdefullt inslag i Sveriges natur, men EU:s regler bortser fullständigt från verkligheten på den svenska landsbygden. Det finns skäl för internationellt samarbete kring vargfrågorna, eftersom vargen inte bryr sig om riksgränser. Men EU har inte med detta att göra. Vargstammarna här är en fråga för Norge, Sverige och Finland, länder som har likartad syn på rovdjursfrågor, har kompetens på området och är vana att samarbeta.

Ägare av tamdjur har nu ytterst begränsade möjligheter att skydda dem mot angripande rovdjur och straffet kan bli hårdare för den som vill skydda sina tamdjur mot varg än för den som utövar våld mot människor.  Även den som vill ge plats för rovdjur i den svenska naturen, måste inse att rovdjuren inte får tränga bort folk från deras hem eller tvinga dem att ge upp tamdjursuppfödning. Vi måste helt enkelt ha en lagstiftning som tillåter skyddsjakt i sådan omfattning och på sådana villkor att båda dessa mål kan uppfyllas.

En viktig aspekt är också att våra rovdjursarter inte är globalt utrotningshotade. Hur många djur som ska finnas i olika länder är därför något som Bryssel inte ska lägga sig i.

Nu randas en ny tid i EU-politiken. Det är inte bara Junilistan i Sverige som vill återföra politisk makt från Bryssel. Både Nederländernas och Storbritanniens regeringar kräver nu detta och de tyska kristdemokraterna börjar hålla med.

Subsidiaritetsprincipen ska tillämpas i jaktfrågor och samarbete mellan mindre grupper av länder, s k flexibel integration, ska vara tillåtet. Vi i Junilistan kommer att fortsätta att driva den linjen tills de etablerade partierna börjar förstå hur svenska folket tänker och hur en demokratiskt förankrad EU-politik därför måste utformas.


tisdag 20 maj 2014

En riktig skandal: Svenska socialdemokrater ställer upp för Martin Schulz

Den 6 februari i år, när EU:s långtidsbudget skulle fastställas i parlamentet, gick talmannen Martin Schulz ut och pläderade för att omröstningen skulle göras hemlig. Han konstaterade att många parlamentariker inte vågade stödja höjda EU-utgifter av rädsla för att då inte bli omvalda. Detta var säkert en riktig politisk bedömning. Men när talmannen i ett parlament föreslår att man skall hemlighålla för väljarna hur deras valda ombud röstar är det en skandal utan like. Det tillhör demokratins grundvalar att medborgarna skall kunna utkräva ansvar av sina valda politiker. Har de gjort det de lovade, har de följt gällande lagar och förordningar, har de visat rimlig kompetens.
Ett absolut krav är då att medborgarna vet hur deras valda ombud har tagit ställning, hur de har röstat i parlamentet. Annars kan de ju inte utkräva ansvar. Det borde bli krigsrubriker i kvalitetstidningarna och självklart måste talmannen avgå. Därefter har det visat sig att Schulz har utnämnt sina egna medarbetare till höga (och välbetalda) jobb som tjänstemän i EU-parlamentet och han anklagas också för att använda resurser han får som talman för sin egen valkampanj.
Om några dagar är det val till EU-parlamentet.  EU:s demokratiska underskott har kritiserats och debatterats i årtionden och då och då görs något som symboliskt. Den här gången är det tänkt att de nyvalda EU-parlamentarikerna skall nominera kandidater till ny kommissionsordförande, vilket med (mycket) god vilja kan ses som att välja statsminister. Det hela är dock i huvudsak ett låtsasspel. 
Den socialdemokratiska gruppen har då utsett den ovannämnde talmannen i parlamentet, tysken Martin Schulz. De svenska socialdemokraterna stöder detta, medan det brittiska labourpartiet har visat anständighet och vägrat.
Den kristdemokratiskt konservativa gruppen, där moderaterna och den svenske kristdemokraten sitter, har nominerat luxemburgaren Jean-Claude Juncker. Göran Färm, som har lett de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden, skrev så här den 3 mars:
”Juncker är mest känd för sitt eviga rökande och whiskydrickande, men också för sin förmåga att trots detta framträda piggt och klart. Någon karismatisk politiker som går hem hos folk är han dock knappast.
Annat är det med den näst största partigruppen, socialdemokraterna, som enligt opinionsmätningarna kan bli störst efter valet 25 maj.
S-kandidat är EU-parlamentets talman tyske Martin Schulz, som är allt det Juncker inte är: En karismatisk kampanjpolitiker, stark ledarkraft, icke-rökare och närmast nykterist.”


År 1940 stod också två europeiska ledare mot varandra. En fetlagd typ som drack och rökte feta cigarrer stod mot en karismatisk vegetarian som var närmast nykterist. Menar Göran Färm på fullt allvar att sådan information ad hominem bör påverka vårt politiska ställningstagande?   

torsdag 6 februari 2014

Mot välfärdsstatens undergång?

I dagens DN tar ledarskribenten Carl Johan von Seth upp den ena av två böcker som driver tesen  att vi går mot en enorm ökning av ojämlikheten i inkomst- och förmögenhetsfördelning inom de rika marknadsekonomierna. Den bok det handlar om här är Thomas Pikettys ”Capital in the Twentyfirst Century”. Kolla på http://www.dn.se/ledare/signerat/inkomstklyftor-politik-for-miljardarer/. Den andra boken är Tyler Cowens “Average Is Over: Powering America Beyond the Age of the Great Stagnation”.

Grundtanken I den senare boken beskrivs t ex så här: The widening gap between rich and poor means dealing with one big, uncomfortable truth: If you’re not at the top, you’re at the bottom. The global labor market is changing radically thanks to growth at the high end—and the low. About three quarters of the jobs created in the United States since the great recession pay only a bit more than minimum wage. Still, the United States has more millionaires and billionaires than any country ever, and we continue to mint them.”

Tyler Cowen är en uppslagsrik och vildsint ekonom som kan vara ute och cykla. Piketty är dessvärre mera av en noggrann och insiktsfull tungviktare. Men vi får hoppas att de har fel båda två, ty annars!

torsdag 9 januari 2014

Jultankar om socialismen

Under jullovet tänker man ofta utanför den dagsaktuella politiska debatten och inser något nytt. I år insåg jag att det är obegripligt att det fortfarande finns socialister i världen. Vi har ju testat socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år.  
Sovjetledningen kunde från 1922 tillämpa socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar. Och visst blev det ekonomisk tillväxt fram till 1939, men också massvält med miljoner dödsoffer i landets kornbod Ukraina. Efter 1945 fick sovjetsystemet ytterligare drygt fyrtio år på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst var krigets effekter förödande, men de var lika stora i Västtyskland som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet (det tyska undret) och snabbt blev ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.
I slutet av fyrtiotalet fick vi ännu ett test. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Kan det förklaras av att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån? Något ligger det kanske i det, men historien råkade dessutom samtidigt genomföra ett par mer laboratorieartade experiment. Två homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning.
Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvingades spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket indikerar att de olika utfallen verkligen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på kulturella olikheter.
Ett tredje experiment kom i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fick marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.
Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?
Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.
Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?
Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.
Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans.