torsdag 15 januari 2015

Les évenéments à Paris

Les évenéments à Paris
Under rapporteringen och debatten om terrorattentatet mot Charlie Hebdo har det ideligen upprepats att detta är det värsta dådet i efterkrigstidens Frankrike. Men då glömmer man Parispolisens massaker på fredligt demonstrerande algerier den 17 oktober 1961. Poliser sköt tillfångatagna demonstranter på polishögkvarterets innergård, slog demonstranter medvetslösa och kastade dem i Seine och drev andra ner i floden att drunkna. Efter rättegången ett kvartssekel senare är 70 den officiellt erkända siffran för antalet döda, men det mesta pekar på att det rörde sig om ca 200. Polischefen i Paris var då Maurice Papon som 1997 också dömdes ansvarig för att, som Vichyregimens polischef i Bordeaux under kriget ha skickat judar till förintelsen i Tyskland.
Att detta inte har nämnts under den senaste veckan kan naturligtvis bero på att journalister och kommentatorer anser att polisbrutalitet formellt inte är terrorism, men då glömmer man att själva ordet uppkom som beteckning på just sådan statsterrorism. Det var Frankrikes revolutionära regering som slaktade över 40 000 människor 1793-1794 utan urskiljning. Kungliga och adliga, jakobiner och girondister, vetenskapsmän och vanliga medborgare dödades i vild yra. Denna la terreur är det etymologiska och begreppsmässiga ursprunget till terrorism.
Varför påminna om detta. Ja, inte för att jag nedvärderar den storslagna uppslutningen bakom ”Je suis Charlie”. Den var vacker och ingav hopp. Men Frankrikes historia är också skräckväldet, Dreyfus och antisemitism, Vichyregimen. Mot det ställer vi med all rätt de motsatta och ärorika inslagen i Frankrikes historia: Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, Zolas J´accuse  och la résistance. Frankrike liksom alla andra länder har en historia där gott och ont blandas.
Kanske är det typiskt franska sedan 1700-talet och än idag motsättningen mellan dem som i någon mening tror och dem som inte gör det. Louis Aragons underbara dikt La Rose et le Réséda skrevs under kriget som en vädjan till de båda sidorna i motståndsrörelsen att hålla ihop för Frankrikes och civilisationens skull. Det var det de ville som ropade ”Je suis Charlie” under den gångna veckan. Det förtjänar att upprepas med Aragon:

Celui qui croyait au ciel
Celui qui n'y croyait pas
Tous les deux étaient fidèles
Des lèvres du coeur des bras

söndag 11 januari 2015

Identitetspolitik, kan det vara något?

Identitetspolitik, kan det vara något?
Det går ett spöke genom Europa. Identitetspolitiken! Och vad är det? Jo, att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. (Fritt efter Wikipedia.)
Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde hela sitt liv på bidrag från en kapitalist var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Om du är intresserad av klasskampen, bör du således inte bläddra i Das Kapital längre.
Identitetspolitik innebär dessutom krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män i förskolan osv.
I en demokrati är det OK att bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering efter identitet för studieplatser och tjänster är dynamit i västerländsk demokrati.
För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.
För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning och arbete är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Vad göra?
Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december ifjol var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del.  Så skulle det bli på alla områden.  
Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.
Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi får kanske stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?
Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.
Sverige kommer alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra.  Registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram.  Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är mycket duktig på att upprätta register.
Vill vi ha det samhället?
Referenser
Askestad, E, , Utan grupp – ingen individ, SvD, 25 juni 2014           

Lindgren H, Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD, 13 juni 2014

fredag 2 januari 2015

Matade med apokalypsen sedan dagis

Läser Isabell Ståhls utmärkta artikel i dagens SvD Kultur. Den heter ”Kriserna kommer krypande från alla håll” och behandlar den intressanta frågan om människornas stora längtan efter apokalypsen.  
För några år sedan, 16 oktober 2011, skrev Anne Swärd i samma tidning en artikel som hette ”Matade med apokalypsen sedan dagis”. Där konstaterar hon: ”Jag tillhör den generation som växte upp i ett svenskt 70- och 80-tal som var både skyddat och privilegierat, men hade en barn- och ungdomslitteratur som inte väjde för någonting. Om man hade apokalyptiska anlag kunde man lätt utvecklas till en fullfjädrad dystop redan i tioårsåldern. Litteraturen för de unga dominerades av samhällsproblem, och jag måste erkänna att jag självmant sökte mig fram till den. Jag var ett sånt där barn som botaniserade själv bland bibliotekshyllorna och drogs till socialrealismen och uppsjön av böcker relaterade till andra världskriget…
… Fick vi en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn? En uppväxt möjligen mer skyddad och privilegierad än generationen efter oss, och samtidigt denna tidiga medvetenhet om världens största fasor. Gjorde det oss mer paralyserade än fyllda med en känsla av att vara delaktiga och kunna påverka?
Jag kan inte låta bli att tänka på min och mina jämnårigas barndom. Vi som var födda 1936. Det blev krig runtom kring Sverige. Papporna låg ute i beredskapen. Våra norska släktingar kom som flyktingar från Oslo 1941 och berättade om tyskarna. Det fanns finska krigsbarn i alla skolor. Vi kände alla till svenska frivilliga som hade kommit hem från vinterkriget. Det var total mörkläggning och därför kolsvart utomhus i Karlskoga efter solens nedgång, dvs. från fyratiden på eftermiddagen, när vi gick hem från kindergarten på vintern. Mamma och pappa hade mörkläggningsskydd över cykellamporna. Så måste man göra för att de tyska bombplanen inte skulle hitta oss, visste vi.
Över Karlskoga hängde mängder med jättelika spärrballonger för att hindra tyska attackplan att komma och skjuta sönder hela stan. Farbror Landin i egnahemmet mittemot ledde vårt lokala civilförsvar och hade övningar i att ta på och av gasmaskerna som fanns i skyddsrummet i hans källare. Man skulle också kunna gå en viss sträcka med gasmask på. Vi fick noggranna instruktioner om hur vi skulle göra vid flyglarm. Det stod beväpnade soldater på vakt dygnet runt vid broarna nere vid Boforsfabrikerna. Det var ransonering på i stort sett allt. Vi arbetarbarn samlade gräs och maskrosblad för att föda upp fruktansvärt söta kaniner i kaninburar på tomterna. Sedan stod vi dödstysta och såg på när de slaktades och blev kött för familjerna. När vi fyllde nio år fälldes de första atombomberna.
Kort sagt, vi var inte rädda för att det skulle bli krig. Det var krig överallt utom hemmavid och kriget kunde komma dit när som helst fick vi veta. Vi var inte rädda för att det kunde bli kärnvapenkrig. Atombomber hade redan fällts och dödat hundratusentals människor.
Nu undrar jag. Varför blev vi inte dystopiska, traumatiserade, pessimistiska? Det var en lycklig barndom för de flesta av oss och när det inte var det, berodde det på att pappor söp och slogs, att mammor dog i tuberkulos och att mormor fick lunginflammation och dog. Ungefär 100 000 människor hade tuberkulos och hostade långsamt ihjäl sig. Omkring 10 000 dog varje år. Tillstötte lunginflammation vid sjukdom, blev det begravning. Medellivslängden var bara drygt 60 år.

Varför kunde vi sjuåriga barn 1943 leka dunk, sparka boll på gärdet och skratta, när allt var så förfärligt. 
Vad tror ni? Ibland tänker jag att det kanske beror på att det finns människor som har tagit som livsuppgift att ta ifrån barnen deras livsglädje. Se där min dystopi!    

fredag 19 december 2014

Betraktelse över en filmrecension.



Se upp! Detta blir långt. Jag läser en recension av den brittiska filmkomedin Pride i kulturdelen av dagens tidning. Den börjar ” Vad kan man mer önska sig den här julen än en riktigt bra, brittisk feelgoodfilm med hjärta, utmärkt soundtrack och ett kraftfullt socialistiskt budskap? ”Pride” utspelar sig under den årslånga gruvarbetarstrejk i Storbritannien 1984–85 som skulle komma att markera slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik. Ett nederlag som blev en symboliskt viktig triumf för Thatcher-regeringen.”
Ja, vad väntar du av DN:s kulturvänster frågar du nu. Men detta är från SvD. Och det är inte det att jag chockeras av glädjetjut över ” ett kraftfullt socialistiskt budskap”. Flera av mina bästa vänner osv. Det som förundrar mig är att skribenten (Karoline Eriksson) säger det i förbigående, som en självklarhet, trots att hon skriver för ett folk som i fria val bara lägger 5-6 procent på det enda parti som har ett (föga kraftfullt) socialistiskt budskap, dvs. Vänsterpartiet.
Och slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik? Labours nuvarande partiledare, Ed Miliband, slog ut sin bror David år 2010 i kampen om partiledarposten med hjälp av just fackföreningarna.
Kampen 1984-85 stod mellan gruvarbetarnas ledare, den korrupte kommunisten Arthur Scargill, och Margaret Thatcher. Så här skrev jag i en blogg i april ifjol:
”… det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska Labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.
Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa.
Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.
Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i Labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.
Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.
Scargill lämnade Labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.
Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger.
… Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.”
Själv skall jag se filmen därför att den tydligen är en brittisk feelgoodfilm med ett kraftfullt budskap om stöd till hbtq-rörelsen. Det var allt. God Jul!

lördag 29 november 2014

Bilden av bankens chefsekonom under bankkrisen

Om Hans Dalborgs memoarer

Hans Dalborg blev koncernchef för Nordbanken i början av 1991, när banken hade drabbats mycket hårt i den djupa bankkris som just hade brutit ut i Sverige och Finland. Han ledde banken ut ur krisen med den äran, ledde de stora fusionerna med först Gota och finska Merita och därefter med en norsk och en dansk bank som tillsammans gav Norden en verklig storbank i internationell jämförelse.  Han slutade sin karriär som styrelseordförande för denna storbank Nordea. Nu har han kommit ut med sina memoarer om denna framgångsrika period i hans liv.
Eftersom jag var chefekonom när han kom till banken 1991 och fram till 1998 hade jag en hel del kontakt med honom. Jag gillade honom och uppskattade hans kulturella intressen och ambitioner. Han blev ju senare ordförande för Kungliga operan, Uppsala universitet och Orphei drängar. Eftersom han fyllde femtio några månader efter att han börjat på banken, gav vi på ekonomiska sekretariatet honom en årsprenumeration på Moderna Tider under hänvisning till hans intellektuella kapacitet. Han skriver också sina memoarer på elegant svenska och kryddar med citat från mänsklighetens stora tänkare.
Huruvida Hans Dalborg gillade mig, vet jag egentligen inte. Det var naturligtvis en pers för honom när jag gick ut på DN Debatt i september 1992 och konstaterade att kronförsvaret var orimligt kostsamt och antagligen skulle misslyckas. Men i november föll kronan. Sett som en prognos var det korrekt och sett som ett råd är nog alla nu ense om att det var ett gott råd. Kronfallet var en välsignelse för Sveriges framtid. Hans Dalborg uttrycker varken pris eller kritik av DN-artikeln, när han skildrar händelsen i sina memoarer utan konstaterar bara att jag drabbades av mycket häftig kritik från många håll och blev persona non grata i åtskilliga kretsar under en tid.
Varför tar jag då upp Dalborgs memoarer? Jo, därför att när Dalborg skildrar läget i svensk ekonomi och i banken i mitten av 1993, verkar han egendomligt kritisk mot mina (och ekonomiska sekretariatets) prognoser. Han antyder att de som vanligt var alldeles för optimistiska. Han säger på s. 77: ”Nils Lundgren var som vanligt mest optimistisk av alla, så när Lars Heikensten på Handelsbanken spådde en BNP-tillväxt på 1,2 procent, klippte Lundgren till med 2,4 procent. Få trodde honom. Långt fler hoppades att han hade rätt.”
Min enkla kommentar är att tillväxten blev hela 4,1 procent. Jag var inte nog optimistisk på den punkten.
När det gällde räntan (riksbankens marginalränta) skriver Dalborg: ”Den sista april (1993) sänkte Riksbanken räntan från 9,50 procent till 9,25 procent och framtidsspekulationerna bland ekonomerna, vår tids överstepräster, var högtflygande. Djärvast var vår chefsekonom Nils Lundgren. Enligt hans optimistiska evangelium skulle räntan sjunka till 6,5 procent redan den 1 oktober.”
Här har Dalborg litet mera rätt. Räntan föll snabbt, men ännu under oktober kom marginalräntan bara ner till 7,75 procent och det dröjde till juni 1994, innan den kom ner strax under sju procent (6,92 procent). Men ett övertygande räntefall blev det. Och man kan nog hävda att med tanke på den förra penningpolitikens sammanbrott och övergången till en ny penningpolitik med flytande krona, självständig riksbank och inflationsmål, så var det en bra prognos i ett osäkert läge. Beslut fattade på grundval av vår ränteprognos blev nog ganska riktiga i det förvirrade läget.
Låt mig avsluta denna min ”Apologia pro vita sua” med konstaterandet att när den svenska bankkrisen var överstånden, fick jag ett brev från Hans Dalborg den 21 januari 1994 där han meddelade att han i samråd med bankstyrelsens ordförande beslutat att tilldela mig en gratifikation för 1993. Där stod det att de hade speciellt beaktat mina ”goda råd som lett till en framgångsrik finansstrategi för banken.” Där hänvisas alltså mera till viktiga interna diskussioner om vägval o dyl än till prognosarbetet, men jag vill ändå hävda att de nämnda prognoserna från bankens ekonomiska sekretariat var riktigt bra i det osäkra läge som rådde och sannolikt bättre än flera konkurrenters.  

Praeterea censeo att texten till ”Mera brännvin i glasen” borde ha varit med i dessa memoarer.

fredag 28 november 2014

Domedagar både efterfrågas och utbjuds ivrigt

Vi var tio personer som åt middag tillsammans förra lördagen. Eftersom det var dagen före domsöndagen var det naturligt att ta upp frågan hur det skulle gå när midnattstimman slog. Gästerna borde se sig som inbjudna att stålsätta sig inför domsöndagen, ty vem vet. Kanske skulle domedagen äntligen infalla nu. Så vad sa jag? Jag fann att mitt manus var för långt, så jag sa bara hälften. Här är helheten.
Människans efterfrågan på domedagar är ständigt hög och en ganska säker väg till berömmelse är att bli domedagsprofet.
Krig har alltid förutspåtts liksom sjukdomar som pest o kolera och det är alltid många som är beredda att tro den som säger att eld och svavel kommer att regna ner över vår tids Sodom och Gomorra. Och märk väl; sådana profetior är, har alltid varit och kommer att förbli, riskfria. Människan lever i en värld, där krig, pandemier och naturkatastrofer ständigt återkommer. Men hitintills har fatalt nog (fatalt för domedagsprofeterna alltså), domedagen alltid uteblivit. Fruktansvärda lidanden och många döda, men mänskligheten envisas med att överleva och komma tillbaka.
I andra världskriget dödades kanske 60 miljoner civila och soldater, vilket blir bara sådär 2½ procent av de 2,3 miljarder människor som levde på jorden 1940. Spanska sjukan som härjade över hela världen i två år efter första världskriget dödade ungefär dubbelt så stor andel av mänskligheten, ca 5 procent, men någon domedag blev det inte. Av dem som fick sjukdomen dog faktiskt bara ca 2½ procent. 
Då var det långt mer skrämmande med digerdöden, en pest som slog till i Europa i mitten av 1300-talet. Dödligheten för dem som drabbades låg ungefär som för ebola idag, 50-70 procent. Det verkar som om bortåt 90 miljoner dog i digerdöden av ca 450 miljoner människor, dvs en femtedel av världens befolkning. I Norge dog långt mer än halva befolkningen. Men någon domedag blev det alltså inte. Tvärtom steg sedan levnadsstandarden på grund av folkminskningen. Brist på arbetskraft drev upp reallönerna och färre människor per hektar odlad mark sänkte livsmedelspriserna.

Många domedagar har inställts
Bara under mitt korta liv har domedagen förutsagts med hänvisning till t ex kärnvapenkrig, kommunistiskt maktövertagande, överbefolkning (50 miljarder människor), världssvält och hungermarscher, europeisk skogsdöd och sinande råvarutillgångar m oljan i spetsen. Men så har det inte gått. Det blev aldrig något kärnvapenkrig under det kalla kriget, där Mutually Assured Destruction (MAD) tycktes garantera en domedag. Av kommunismen återstår bara några patetiska rester som Kuba och Nordkorea. Ryssland och Kina har infört en korrumperad och rå kapitalism och har bara behållit diktaturen från det gamla systemet.
Världens befolkning planar ut på ca 10 miljarder framåt mitten av århundradet. Befolkningsminskning pågår redan i många länder som Italien, Ryssland och Japan. Kina lär komma att följa efter. Fetma är på väg att bli en folksjukdom i stora delar av den fattiga världen och råvaror och olja hittas litet överallt.

Men domedagsprofeterna förtvivlar icke
Om fossila bränslen inte tar slut, så leder förbränningen av dem i stället till klimatförändringar som innebär slutet för människan här på jorden och då löser det sig den vägen. Och dessutom finns det hopp om rejäla fågelinfluensor, pandemier som kan komma plötsligt. Både Holland och Marocko ser lovande ut just nu.
Ebola, med 50-70% dödlighet som Digerdöden, föreföll kunna bli något. Vi skulle vara uppe i hundratals nya fall varje dag redan nu, men där tycks något ha gått snett. Antalet nya fall sjunker nu, sjukhus har hunnit byggas och utbildad vårdpersonal med bra utrustning har satts in.
Vi får sätta vårt hopp till snabb framväxt av antibiotikaresistenta bakterier som återställer ordningen. 

Därtill kommer naturligtvis möjligheten att de stora krigen kommer tillbaka. Putin har börjat erövra territorier runtomkring Ryssland. Abchazien och Sydossetien togs i praktiken för några år sedan, Krim rök i våras, Transnistrien glider stadigt in i den ryska sfären och de baltiska republikerna har fått påminnelser från Moskva om sin dödlighet. Putin ställer upp för ryskspråkiga var de än bor och de bor litet överallt. ”Heim ins Reich” som Hitler sa.

USA vill inte längre vara världspolis och vem skall då reda ut läget i Syrien och Afghanistan? Många länder har kärnvapen. Stormakterna, Indien, Pakistan och Israel Kanske kan kärnvapenkatastrofen komma tillbaka som nyckeln till domedagen.
Terrorism med hjälp av Islamiska staten och gamla hederliga al-Qaida kan kanske också bli något även, om det är litet svårt att måla upp en domedag den vägen.

Men maten blir allt giftigare och invandrare kryllar in i landet.
Det finns alltså fortfarande hopp om att hoppet är ute och domedagen nära.
Så låt mig citera en känd biskops ord, Biskop Franzén; ord som även närvarande ateister kan tänkas skriva under på:
Så drick och var glad, på vår sorgliga jord, man glädjer sig aldrig för ofta!

Skål och välkomna!

måndag 3 november 2014

Det svänger om Sverige

I våras funderade jag på att skriva en krönika om hur ett konsensussstyrt Sverige med mycket smala åsiktskorridorer kan växla från en toppmodern syn till den motsatta plötsligt toppmoderna synen. Jag hade en minnesbild av ett en offentlig utredning på 70-talet som ville göra rent hus med föråldrade föreställningar om att det skulle vara något fel med incest, pedofili och dylikt och som menade att man måste ta lättare på det här med våldtäkt i vår moderna tid. OK, jag överdriver, men åt det hållet. Nu sitter ju skon på andra foten, tack och lov.
Jag gjorde ett par förströdda sökningar och hittade inget utredningsbetänkande. Det blev sommar och jag glömde bort projektet. Men idag råkar jag av en slump i en sökning på något få upp en SvD- krönika av en ledande intellektuell, den alltid lika intressante Thomas Gür. Gür utvecklade temat tre år tidigare och på ett mycket elegantare och mera djuplodande än jag skulle ha gjort.
Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda den krönikan på: 



Ett litet smakprov ur den kanske? ”Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling” och om barnet initierat förbindelsen, skulle detta vägas in, när det avkunnades dom för sexuellt umgänge med barn.”