torsdagen den 6:e februari 2014

Mot välfärdsstatens undergång?

I dagens DN tar ledarskribenten Carl Johan von Seth upp den ena av två böcker som driver tesen  att vi går mot en enorm ökning av ojämlikheten i inkomst- och förmögenhetsfördelning inom de rika marknadsekonomierna. Den bok det handlar om här är Thomas Pikettys ”Capital in the Twentyfirst Century”. Kolla på http://www.dn.se/ledare/signerat/inkomstklyftor-politik-for-miljardarer/. Den andra boken är Tyler Cowens “Average Is Over: Powering America Beyond the Age of the Great Stagnation”.

Grundtanken I den senare boken beskrivs t ex så här: The widening gap between rich and poor means dealing with one big, uncomfortable truth: If you’re not at the top, you’re at the bottom. The global labor market is changing radically thanks to growth at the high end—and the low. About three quarters of the jobs created in the United States since the great recession pay only a bit more than minimum wage. Still, the United States has more millionaires and billionaires than any country ever, and we continue to mint them.”

Tyler Cowen är en uppslagsrik och vildsint ekonom som kan vara ute och cykla. Piketty är dessvärre mera av en noggrann och insiktsfull tungviktare. Men vi får hoppas att de har fel båda två, ty annars!

torsdagen den 9:e januari 2014

Jultankar om socialismen

Under jullovet tänker man ofta utanför den dagsaktuella politiska debatten och inser något nytt. I år insåg jag att det är obegripligt att det fortfarande finns socialister i världen. Vi har ju testat socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år.  
Sovjetledningen kunde från 1922 tillämpa socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar. Och visst blev det ekonomisk tillväxt fram till 1939, men också massvält med miljoner dödsoffer i landets kornbod Ukraina. Efter 1945 fick sovjetsystemet ytterligare drygt fyrtio år på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst var krigets effekter förödande, men de var lika stora i Västtyskland som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet (det tyska undret) och snabbt blev ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.
I slutet av fyrtiotalet fick vi ännu ett test. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Kan det förklaras av att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån? Något ligger det kanske i det, men historien råkade dessutom samtidigt genomföra ett par mer laboratorieartade experiment. Två homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning.
Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvingades spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket indikerar att de olika utfallen verkligen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på kulturella olikheter.
Ett tredje experiment kom i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fick marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.
Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?
Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.
Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?
Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.
Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans. 

tisdagen den 31:e december 2013

EU-entusiasm och fascism är släkt

Tänk om jag skulle dra till med följande resonemang för att med hjälp av guilt by association angripa anhängarna till en europeisk superstat: ”EU-entusiasterna vill bygga en ny stormakt med egen valuta och egen militärmakt och skapa ett Europa som kan tala med en röst. Då kan den europeiska makteliten utmana USA och Kina i ett Orwellianskt supermaktsspel där Oceania, förlåt Europa, står mot två andra bjässar i en allt farligare värld. Vi skall komma ihåg att EU-nationalism och fascism är släkt. I maj går EU-länderna till EU-parlamentsval och risken är stor att partier som drömmer om och arbetar för en europeisk supermakt får stöd av kanske 60-70 procent av väljarna, trots att alla opinionsmätningar visar att de europeiska folken inte alls stöder en sådan utveckling. Låt oss vara tydliga: EU-nationalism och fascism är varandras politiska bröder.”
Vad är nu detta för struntprat? Så får man väl inte föra debatten, om man vill ha en fungerande demokrati, där vi respekterar varandras åsikter? Nej, verkligen inte, men det gör Sveriges utrikesminister på dagens DN Debatt. Han säger ”Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientlighet är varandras politiska bröder.”

Så jag, som är fientlig mot det europeiska projekt som nu byggs, superstaten där Sverige skall bli Airstrip two, kan alltså anklagas för främlingsfientlighet utan vidare spisning, inte av ett nättroll utan av landets utrikesminister! Det har gått långt! 

måndagen den 30:e december 2013

Contestible markets

Själv är jag en enkel klassresenär som efter uppväxten i Karlskoga framsläpat mina dagar i Märsta, på Södermalm och, sedan 1988, i Nacka. Bonjour tristesse tänker ni! Men vi enkla typer har roligt hela tiden, så det har varit spännande och lyckligt . Men dessa bopålar har dessutom interfolierats av ett antal längre sejourer med familj i Genève, London och Bryssel och ett antal kortare sejourer i Paris, Strasbourg och Los Angeles. Därtill kommer många, mycket korta, nedslag Skillingaryd, Tokyo, Östersund och Vancouver för att nu nämna några.

Alla mina vänner och bekanta kan intyga att min konsumtion av och intresse för alkohol fyller högt ställda krav. Trots detta skulle jag dock inte drömma om att uttala mig så tvärsäkert som ett antal FB-vänner gör på FB idag, om hur pass väl Systembolaget mäter sig med de bästa vin- och spritbutikerna i dessa länder och städer. Min känsla (obs, ett ödmjukt uttryck för allmänna intryck) är dock att Systembolaget framstår som mycket bra.

Men det var inte detta jag skulle tala om,
Det var om mannen själv och hans namn är William Baumol.

Varför tar jag upp ekonomen Baumol? Jo, i början på 80-talet lanserade Baumol det nya ekonomiskteoretiska begreppet ”contestible market”. Som liberaler måste vi ju fråga oss varför ett statligt monopolföretag skulle kunna mäta sig med privata företag som strävar efter maximal vinst under fri konkurrens. Jo, säger Baumol, därför att monopolmarknaden kan vara ”contestible”. Konkurrens kan uppstå genom privat etablering, om monopol eller oligopol inte sköter sig och gör kunderna nöjda.

Sanningen är att ledande svenska politiker, Systembolagets ledning och Systembolagets anställda är hotade av sådan konkurrens. Systembolaget verkar under potentiell konkurrens, dess marknad är ”contestible”, därför att ett missnöjt folk kan avskaffa monopolet, om det inte fungerar bra.

Det betyder att nyliberal kritik av monopolet är en förutsättning för att monopolet skall sköta sig och därmed behålla sitt monopol. Contradictio in adjecto!

Gott Nytt År alla liberaler!

lördagen den 14:e december 2013

Minst lika många medel som mål

Den 26 nov föreläste Lars E O Svensson om penningpolitiken på Nationalekonomiska föreningen med förre riksbankschefen Lars Heikensten som opponent. En internationellt ledande forskare på området levererade en bred och inträngande presentation. Jag skall här bara kommentera en aspekt, nämligen den grundläggande fråga som har dominerat svensk penningpolitisk debatt i flera år. Håller Sveriges riksbank för hög ränta?

Det har Lars E O Svensson och Karolina Ekholm hävdat i riksbanksdirektionen mot en majoritet anförd av riksbankschefen Stefan Ingves. Majoriteten anser att det är farligt att sänka räntan ännu mer för då kan en hotande bostadsbubbla blåsas upp och leda till en svår ekonomisk kris. Minoriteten anser att risken för en bostadsbubbla är liten eller inte finns alls och att den onödigt höga räntan leder till högre arbetslöshet och för låg inflation.

Riksbankens tydliga uppgift är att hålla inflationstakten på i genomsnitt 2 procent, men eftersom den håller för hög ränta, misslyckas den med denna uppgift och ligger normalt under målet. Jag är förvånad över att debatten egentligen aldrig rör sig kring frågan om antalet medel och mål i den makroekonomiska politiken. Sedan Bent Hansens Finanspolitikens ekonomiska teori kom på femtiotalet har vi ansett och lärt ut till ekonomistudenter att man måste ha minst lika många ekonomiskpolitiska medel som mål.

Penningpolitiken är ett sådant medel och det har uttryckligen avdelats för att upprätthålla inflationsmålet. Om vi dessutom har som mål att upprätthålla stabilitet i finanssektorn (ingen dum idé!), kan man inte säga att penningpolitiken skall användas för den uppgiften också. Och om vi vill ha full eller i varje fall högre sysselsättning än idag, kan vi inte säga att penningpolitiken skall användas även för denna tredje uppgift. Tre mål kräver minst tre medel och i praktiken naturligtvis ännu fler. 

(Låt mig tillägga att målet 2 procents inflation i stället för 0 procent visserligen är tänkt att underlätta förändringar i pris- och lönerelationer för att minska arbetslösheten, men sätter vi upp ett kvantifierat mål för sysselsättningen måste vi ha minst ett ekonomiskpolitiskt medel till.)

Riksbanken skall därför hålla sig till sin uppgift att stabilisera inflationstakten vid 2 procent. Om riksbanken och andra analytiker finner att detta kan leda till finansiell instabilitet, får regering och riksdag anvisa andra ekonomiskpolitiska medel för att klara detta. En sådan utveckling med högre krav på kapitaltäckning i bankerna osv. pågår också. Och frågan hur vi skall få ner arbetslösheten brottas vi med kontinuerligt.

Allt jag vill säga är att riksbanken inte kan föra en räntepolitik som ger 2 procent inflation, finansiell stabilitet och full sysselsättning. Debatten skulle vinna på att hålla detta i centrum!

tisdagen den 10:e december 2013

Jag medger – jag är också skyldig till rasism

Den enorma entusiasmen bland folkmassorna för den amerikanske presidenten Barack Obama vid Mandelas minnessstund idag är tänkvärd. (Sydafrikas egen president Jacob Zuma drabbades däremot av buanden.)  Amerikahatets vänner dränker väl sin frustration och vrede i rysk vodka i kväll och rasistövervakarna i den svenska kultureliten försöker väl förtvivlat sno ihop något inte alltför orimligt inför TV-soffor, kulturartiklar och ledare i morgon.
Se sanningen i vitögat! Sydafrikas svarta är extremt stolta över att världens mäktigaste land har en svart president. Rasssssissssm skulle våra ideologiska övervakare väsa om det hade varit tvärtom. Och jag medger att jag också har gjort mig skyldig till rassssisssm.  Jag konstaterade någorlunda offentligt hösten 2008 att jag stod närmare John McCain politiskt men att jag alla gånger skulle rösta på Barack Obama om jag var amerikansk medborgare. Varför? Ja, av rent rasistiska skäl. Inget kunde vara bättre för USA än att få en afroamerikansk president. Och det var det vi såg idag i Sydafrika idag.

Republikanerna hade en svart kvinna som utrikesminister, Condoleezza Rice, några år tidigare och dessutom en svart överbefälhavare, Colin Powell, som först var vad vi skulle kalla överbefälhavare (för världens i särklass starkaste krigsmakt) och sedan utrikesminister. Detta har skett i den demokrati som har världens största vita befolkning och en vit befolkning som är i stor majoritet, påpekar min son Oskar.

 

Som anglofil vill jag tillägga att det konservativa Storbritannien hade en jude som premiärminister två gånger under demokratins genombrott (Benjamin Disraeli, 1st Earl of Beaconsfield, om namnet är bekant) och hade en kvinna som premiärminister (Margaret Thatcher, om namnet är bekant) under hela 80-talet. En premiärminister som i praktiken krossade den vidriga militärjuntan i Argentina. Det har varit ont om judiska och kvinnliga regeringschefer i Europa ända till nu och det lär dröja innan Ryssland, Vitryssland, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Kroatien kommer så långt.

 

Det är svårt att hata de anglosaxiska stormakterna och hylla Stalins och Bresjnevs Sovjetunionen, Maos Kina eller Fidel Castros Kuba, om man vill vara politisk hederlig. Men alla vill inte det och någon kritik värd namnet från våra övervakare är ju inte att räkna med.

 

PS. Margaret Thatcher och det brittiska torypartiet har inte varit helt på demokratins sida i Sydafrika. Kolla på http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/margaret-thatcher-branded-ancterrorist-while-urging-nelson-mandelas-release-8994191.html. Men jämför då med Sovjetunionen, Kina, Kuba och Östtyskland, som vänstern har hyllat under årtionden.

torsdagen den 5:e december 2013

Konstigheter i journalistiken

Det är något konstigt med journalistiken. Svensk sjukvård i fritt fall är bilden som växer fram. Antal vårdplatser per tusen invånare är lägre i Sverige än i nästan alla OECD-länder, får vi veta.  En välskriven och kunnig Brännpunktsartikel idag påminner oss om att siffrorna för olika länder inte alls är jämförbara och därför helt missvisande redan av det skälet. Men därtill kommer ju att måttet som sådant är orimligt. Vi är ju inte intresserade av maximal input av produktionsfaktorer utan av maximal output för given insats av resurser.

Ta ett exempel från personbilsindustrin. En ingenjör skulle bli utskrattad om han dömde ut Nissan därför att de bara sätter in 28 arbetstimmar för att producera en bil och berömde Chrysler Group för att de minsann sätter in hela 34 timmar. Alla inser att om bilarna är likvärdiga, är produktiviteten urusel i Chrysler och koncernen går mot sin undergång.  Chrysler kan klara sig, men det beror då på att dess bilar är bättre i någon mening. Vi är intresserade av resultatet, inte av hur mycket resurser som spenderas.

Men är då inte detta självklart? Tydligen inte. Läkarna bakom Brännpunktsartikeln ser det naturligtvis och framhåller att svensk sjukvård, om vi ser till resultatet, framstår som lysande och pekar på att vi ligger i topp när det gäller överlevnad i bröstcancer, lungcancer, tarmcancer, hjärtinfarkt och stroke och därtill på många andra områden. Det är goda resultat vi är intresserade av, inte av maximal resursförbrukning.

Lika illa är det med t ex skolan. Det sägs att det krävs mer resurser, fler lärare, högre lärarlöner osv. för att nästa PISA-jämförelse skall visa att Sverige är på väg tillbaka. Mera input alltså. Men vi har i stort sett världens dyraste skola och världens högsta lärartäthet. Och Finland som ständigt tävlar med Sydkorea och Japan om första platsen på skolområdet, har inte högre lärarlöner än Sverige. Sanningen finns någon annanstans. Jag tror jag vet var.

Slutligen ungdomsarbetslösheten. Alla experter på området vet att Sverige inte har en ungdomsarbetslöshet på väl över 20 procent om man med ungdomsarbetslöshet menar andelen människor mellan 15 och 24 års ålder som vandrar på gatorna utan hitta något arbete. Nästan hälften av dessa ungdomar går i skolan eller studerar på universitet och högskolor.  Men många av dessa söker jobb antingen deltid för att dryga ut kassan eller för att de hellre skulle arbeta än studera. Att de inte hittar de jobb de söker, visar visserligen att arbetsmarknaden inte fungerar så bra, men där är det inte fråga om de sociala tragedier som arbetslöshet på riktigt innebär. Om vi dessutom tar hänsyn till att de som inte studerar och söker jobb på heltid går arbetslösa mycket kortare tider än äldre arbetssökande, ser det också ljusare ut.


Den stora tragedin inom ungdomsarbetslösheten är att så många misslyckas i skolan och kommer ut på arbetsmarknaden utan gymnasiekompetens. De får fruktansvärda svårigheter att hitta jobb och riskerar extrem långtidsarbetslöshet och i värsta fall livslångt utanförskap. Detta är ett skolproblem, inte ett arbetsmarknadsproblem. Bättre konjunkturer, reformerad arbetsförmedling och LO:s 70 miljarder för arbetsmarknadspolitik hjälper inte dessa ungdomar. En ny lärarutbildning kan göra det.