onsdagen den 2:e mars 2011

Ny socialdemokratisk partiledare - vem avgör egentligen frågan?

Socialdemokraternas partiledarval handlar om makt och positioner, inte om vänster mot höger, storstad mot landsort eller norr mot söder. I de flesta demokratiska länder är den interna partidemokratin till stor del på låtsas, särskilt när det gäller partiledarval.

”De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige
 med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor
 och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått
 långt från Tammany Hall i livsstil och politiska
 metoder, men de finns och de kan inte enkelt
identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten.

Det finns alltid en informell krets av makthavare som bestämmer. Ett gammalt talesätt är att partiledarval sköts av dolda makthavare i rökfyllda rum. Det står en doft av New Yorks Tammany Hall eller Chicagos Daleyfamilj kring processen. De dolda socialdemokratiska makthavarna i Sverige med sin bakgrund i luthersk folkskola, folkhögskolor och nykterhetsrörelse har naturligtvis alltid stått långt från Tammany Hall i livsstil och politiska metoder, men de finns och de kan inte enkelt identifieras utifrån sina formella positioner i partiapparaten. Men det är sådana som stoppade valet av Mona Sahlin till partiledare 1996 och som tvingade henne att ta in Vänsterpartiet i valsamarbetet 2010.

”De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster,
 regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva
 sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

Varför blir det normalt så? Enkelt uttryckt därför att ett partis medlemmar är (och framför allt var) mycket mera ideologiskt utmejslade än väljarna. Om partimedlemmarnas ideologi får slå igenom i ett partiledarval blir det därför svårt att vinna ett riksdagsval.  Men de dolda informella makthavarna och deras medhjälpare i partiet är helt inriktade på regeringsmakten. För dem är målet inte att få sitta i VU eller styrelse för ett parti i opposition. Deras mål är att komma i regeringsställning. Då öppnas vägen för en mycket stor grupp att bli statsråd, statssekreterare, sakkunniga och mycket annat. De verkliga makthavarna bryr sig inte om höger-vänster, regionalt ursprung, kön osv. när de skall genomdriva sitt beslut om partiledare. Paris är alltid värt en mässa!

”Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna
partidemokratin inte gör det.

Är detta synsätt cyniskt? Ja, vad gäller partidemokratin, men inte vad gäller den parlamentariska demokratin. Det innebär att de dolda makthavarna (i eget välförstått intresse, naturligtvis) måste ta hänsyn till väljarnas åsikter. De måste visserligen först svänga rökelsekaren framför partiets medlemmar, men det avgörande är att de måste vinna väljarnas förtroende på valdagen. Och tack och lov för det! Därmed blir det väljarna som på valdagen avgör vem som skall lagstifta och styra landet. Den parlamentariska demokratin fungerar tack vare att den interna partidemokratin inte gör det.

Detta bör vara utgångspunkten när vi kannstöper om vem valberedningen kommer att föreslå till partiledare. De dolda, informella makthavarna kommer att driva på med järnvilja för att få en partiledare som kan vinna valet 2014 utan hänsyn till ideologi, kön och regional bas.

Detta reser tre frågor.
-          För det första, klarar de att göra detta, om det måste ske i konflikt med partimedlemmarnas syn såsom denna kommer till uttryck via partiorganisationen.
-          För det andra, klarar de att identifiera vem som har bäst förutsättningar att leda partiets valkampanj och vinna valet.
-          För det tredje, finns det någon politiker tillgänglig som faktiskt kan klara den uppgiften.

Svaren är i ordning, ja, nja och nja. Doldisarna kör över eventuellt motstånd inom partiet i SAP. Så går det till i världen. Skogen eller Skåne kan inte stoppa processen. Torypartiet i Storbritannien hamnade visserligen i en okontrollerad sits 1975, när den ideologiskt profilerade Margaret Thatcher i den allmänna röran efter Heath råkade vinna kampen om partiledarskapet. Men Tories dolda makthavare hade tur den gången. Brittiska väljare visade sig mogna för en ideologiskt konsekvent liberalkonservativ politik efter åren med Arthur Scargill och Michael Foot.

”En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst
och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen
i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Men går det att förutsäga vilka som kan föra SAP till valseger? Sådant är svårt. Fyrtiotalets förståsigpåare tog sig för pannan, när Erlander utsågs till socialdemokratisk partiledare. En för väljarna helt okänd politiker, en akademiker med omöjlig röst och skrynkliga kostymer. Men makthavarna utsåg därmed (möjligen i misshugg) vår störste politiker sedan demokratins genombrott!

Högerpartiets dolda makthavare trodde 1965 att Yngve Holmberg var rätt man för den moderna tiden. Kennedylook och allt. Det gick åt fanders och han sparkades efter valet 1970, då partiet hade gjort sitt sämsta val i modern tid. Då satsade de på Gösta Bohman, en snart sextioårig handelskammardirektör och si. Bohman förnyade partiet helt, förde det i regeringsställning 1976 och återförde vid 68 års ålder partiet till dess gamla position som största borgerliga parti.

Det är uppenbart svårt att veta hur en person klarar ett partiledarskap. Somliga blommar upp som Erlander och Bohman, andra sjunker ihop som Yngve Holmberg. Ungdom är inget trumfkort i sig. Äldre röstar inte så gärna på unga politiker, medan unga gärna röstar på äldre.

Partiledaren måste kunna det politiska hantverket och ha det rätta interna nätverket. De fyra som just nu diskuteras, Mikael Damberg, Tomas Eneroth, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros, uppfyller alla detta krav och det gör också många andra, typ Ylva Johansson.

Partiledaren måste vara en person som kan vinna storstädernas medelklass och politiskt fritänkande ungdomar. Annars blir det inget regerande. Svenska folket har därtill i två riksdagsval visat att de vill ha en i huvudsak borgerlig politik. Det talar mot den traditionelle Österberg och mot Östros som är välkänd och starkt förknippad med avskaffat RUT-avdrag, återinförd förmögenhetsskatt och valnederlaget ifjol. De dolda makthavarna vill därför inte ha en ledare med vänsterprofil.

Därmed står till synes finalen mellan Mikael Damberg och Tomas Eneroth. Den senare är en ”dark horse” som har dykt upp på sluttampen. Han har veterligt inga tydliga fiender, är politiskt erfaren och har sysslat med privata initiativ på utbildningsområdet, typ Lernia och Competensgruppen.

”Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och
 inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser
som han inte tror på.

Mikael Damberg är mera profilerad. Han tillhör den socialdemokratiska adeln och representerar storstadens högersocialdemokrati. Verkar helt rätt alltså. Mot honom anförs att han var i ständig konflikt med SSU:s vänsterfalang under sina fyra år som SSU-ordförande. Verkar bekant. Även Fredrik Reinfeldt har kritiserats hårt för att ha varit konfliktbenägen under sin tid i MUF. Det har gått bra för moderaterna under hans ledning ändå.

”Eftersom jag stöder den borgerliga
alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir
socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Kanske visar sådana konflikter att personen kan stå på sig och inte som partiledare låter sig påtvingas valprogram och allianser som han inte tror på. Eftersom jag stöder den borgerliga alliansen hoppas jag naturligtvis att Mikael Damberg inte blir socialdemokratisk partiledare, men risken är stor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar