lördagen den 7:e maj 2011

Betancourt och FARC i svensk politik

Ingrid Betancourt har kommit ut med en bok om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Hon blev fri 2008 och inbjöds då att tala inför EU-parlamentet. Där satt jag i plenisalen den 9 oktober och för en gångs skull var de allra flesta ledamöterna närvarande. Det blev stor show. Betancourt talade extremt känslosamt och lyckades framställa sin befrielse från gangsterorganisationen FARC som ett resultat av EU-parlamentets insatser i frågan. Det var ordet, dvs. opinionsbildningen och framför allt då EU-parlamentets, som hade befriat henne. Det var naturligtvis precis vad talmannen Pöttering och nästan alla ledamöter ville höra och tro på.
Men så var det ju inte alls. Den obehagliga sanningen var att hon och några andra medfångar befriades av den colombianska militären i en djärv operation. EU-parlamentet hade inget med detta att göra. Däremot satt det ett antal ledamöter i salen från vänstergruppen som under många år har stött FARC, trots att organisationen har utvecklats från en marxistisk gerilla till en gangsterorganisation som finansierar sig med hjälp av knarkaffärer och människorov.
Jag kunde notera att ingen parlamentskollega som jag tog upp dessa frågor med, tycktes förstå vad jag menade. Och jag är lika förvånad över hur FARC hanteras i politiken och i medierna. FARC kritiseras inte nämnvärt, trots sin avskyvärda verksamhet och politiker som stöder FARC får inga obehagliga frågor.  
För att vi skall kunna göra rimliga politiska bedömningar av vad som händer i Colombia måste vi få allsidig information. Det fattas mycket.
T ex. Ifjol somras stämde Ingrid Betancourt den colombianska staten för att hon hade fått sitta över sex år som fånge hos FARC och begärde ett skadestånd på 6,8 miljoner dollar, dvs. 40-50 miljoner kr. Med tanke på att hon hade ställt upp som kandidat i det colombianska presidentvalet och mot alla råd begivit sig till det område som behärskades av FARC och sedan befriades av colombiansk militär, ter sig kravet knappast etiskt rimligt.
År 2004 bjöds dåvarande presidenten i Colombia, Alvare Uribe, in för att tala inför EU-parlamentet. Det var före min tid, men jag vet att en stor del av ledamöterna demonstrativt lämnade plenisalen, just vänstergruppen (och dessutom de gröna och liberalerna). Det gjorde de rätt i. Det var orimligt att den mannen skulle stå och tala som en hedersgäst inför parlamentet. Men en del av dessa stödde samtidigt FARC!
Magnus Linton, som anmäler boken i dagens DN, är väl vår främste expert på Colombia. Han gör stora insatser för att informera oss i frågan och visar vad FARC är idag och hur militären, polisen och politikerna i Colombia är korrumperade och våldsbenägna, men det blir ingen politisk debatt i Sverige i alla fall.  Varför?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar