Språkbruket när politiker och “the chattering classes” talar om EU-frågor blir alltmer avslöjande. I dagens SvD skriver Claes Arvidsson om krisen i eurozonen och vrider händerna i ångest inför problemen att krisländernas (PIIGS) befolkningar inte vill göra det som krävs av dem samtidigt som de välskötta ländernas befolkningar inte vill hosta upp de pengar som behövs till bröders hjälp. Spanska demonstrationer och Sannfinnar är oroande tidens tecken, menar han.
I förbigående säger Arvidsson att det inte går att skylla på euron. Ett sådant påstående är politiskt korrekt och anses därför inte behöva analyseras och ledas i bevis av ledarskribenter. Och visst är det politiskt korrekt. Problemet är att det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt.
Angela Merkel står inför en besvärlig situation där hon måste gå emot folkviljan, trots att flera tyska val står för dörren. ”Det gäller att stå emot även om det kostar på.” säger Arvidsson. Jag påminns om vad samma tidnings EU-reporter, Rolf Gustavsson, skrev på nyhetsplats under kampen om Lissabonfördraget (den 18 oktober 2007, eftersom du frågar): ”Frågan är om Gordon Brown har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på en folkomröstning om fördraget”. Det gällde alltså att visa ”kraft och mod” att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning och ”de högljudda kraven” kom från en massiv folkopinion och från parlamentsledamöter från alla de tre partierna.
Det är numera fullt politiskt korrekt i alla EU-sammanhang att tala om vikten av att en ansvarskännande överhet är beredd att köra över det som betraktas som den okunniga populasen, dvs. folkviljan. Förr ansåg vi att politiska ledare i demokratier var skyldiga att övertyga en folkmajoritet om att det de föreslår är rätt att göra, men i EU-frågor gäller detta inte och nu har det gått så långt att det kan uttryckas skamlöst oförblommerat utan att väcka minsta uppmärksamhet.
”Hittills har EU (och IMF) hanterat euroeländet rätt hyggligt” fortsätter Arvidsson. Det är också politiskt korrekt att säga och behöver alltså inte styrkas med analys nuförtiden. Men återigen, det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt. Eurokrisen har inte kommit närmare någon lösning genom det som har gjorts. Om några har lånat alldeles för mycket är lösningen inte att se till att de kan låna ännu mer. Och om efterfrågesidan kollapsar och arbetslösheten stiger dramatiskt i ett land är det vansinne att bara kräva extrem finanspolitisk åtstramning.
I samma nummer av SvD försvarar FEBA:s taleskvinna, Aude Alston, EU:s matprogram för fattiga. Ja, du vet väl vad FEBA är? Inte! Det är ju paraplyorganisationen för European Federation of Food Banks, som samordnar 232 matbanker i 16 EU-länder. Systemet syftar till att höja efterfrågan och priser på EU-böndernas livsmedelsprodukter genom att EU köper mat och lämnar till dessa matbanker att dela ut till ”fattiga”. Invändningen mot systemet är självklar. EU-länderna är välbeställda och demokratiska och bör ta hand om sina fattiga själva. Om något land är så fattigt att det inte klarar detta, bör de få pengar av oss andra. Matprogrammet är helt enkelt ett förtäckt jordbruksstöd till i huvudsak välbeställda jordbrukare. Drottning Elisabeth av the Commonwealth Realms och ett antal grevar och baroner i den franska prefekturen Bordeaux tillhör dem som tjänar mest på det. Aude Alston säger, enligt SvD, att om man lämnar frågan till medlemsländerna kommer vissa inte att ha råd, andra inte att ha lust. ”Ska vi då bara stå och se på? Frågar Alston retoriskt. Innebörden är självklar. Själva kriteriet på att något fungerar, är att det fungerar som vi i Bryssel vill. Eftersom det antagligen skulle bli olika i länderna måste frågan hanteras centralt. Någon europeisk diskussion av sådana uttalanden förekommer egentligen inte.
Och EAPN:s (Vafalls, vet du inte det heller!) Det är ju European Anti-Poverty Network, en frivilligorganisation finansierad av EU-kommissionen. Dess ordförande Fintan Farrell säger att vi måste kunna efterfråga solidaritet inom EU. Och vad säger EU:s jordbrukskommissionär Dacian Ciolos (en rumän som fick hård kritik för sin vanskötsel av EU-pengar när han var jordbruksminister i Rumänien)? Jo, han skall se till att EU-domstolens underkännande kan kringgås och att dessutom att även frukt och grönt skall köpas upp av EU och delas ut. Att få in sådana produkter i systemet är ett rumänskt intresse. Visserligen får EU-kommissionärer inte verka för det egna landets intressen, men återigen, sådant diskuteras inte.
Sådär kan man hålla på. Men notera att bakom det politiskt korrekta i Claes Arvidssons ledare finns politiska insikter:
- - Han använder uttrycket ”euroeländet” trots att han just har sagt att det inte går att skylla PIIGS-ländernas kris på euron.
- - Han säger helt riktigt att folken i Estland och Lettland till skillnad från i PIIGS-länderna har ”känslan för att sluta upp kring nationen”. Men syftet med EU och Europatanken är ju att komma bort från nationen.
- - Han avslutar ledaren med meningen: ”Nu vidgar eurokrisen motsättningarna mellan folk och eliter.” Däremot påminner han inte om att argumenten för euron var att den skulle fördjupa demokratin, stärka den europeiska ekonomin och föra medlemsländerna närmare varandra. Vi som varnade för motsatsen, hade rätt.
Tänk om vi hade åtminstone en svensk EU-kritisk dagstidning som Daily Telegraph eller London Times och åtminstone ett borgerligt parti med ett kritiskt förhållningssätt till centraliseringen av den politiska makten till Bryssel. Det skulle fördjupa den svenska demokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar