fredagen den 4:e november 2011

Interndevalvering låter tekniskt, men är förfärligt och farligt

PIIGS-länderna i eurozonen är i kris därför att staten och/eller den privata sektorn har kunnat låna enorma belopp utan att finansmarknaderna har reagerat med höjda räntor och fallande växelkurs. Euron har uppfattats som ett skydd mot räntekriser och valutakriser är ju inte möjliga när länderna inte har någon egen valuta. Finansmarknaden har därför inte fungerat som ekonomiskpolitisk vakthund under ett årtionde. Nu har den vaknat och skäller, men försent. När en sådan process har pågått tillräckligt länge, växer insikten fram att statsbankrutter och bankkonkurser är oundvikliga om utvecklingen inte stoppas och reverseras, men då har man hamnat i en långsiktig skuldkris som kräver många år och gigantiska kostnader att komma ur.

Det som nu måste ske är alltså i första hand att lånekarusellen upphör och i andra hand att skulderna börjar betalas tillbaka. Skuldsatta stater måste höja skatter och sänka statliga utgifter, dvs. plocka av medborgarna massor med pengar, sänka bidrag och pensioner, avskeda offentliganställda och dra ner på statliga investeringar. (Det är i sådana lägen som allmänheten plötsligt inser att staten/politikerna inte har några egna pengar utan måste ta de pengar som behövs från medborgarna.) Detta betyder att både hushållens och statens utgifter för varor och tjänster pressas ner dramatiskt. Och när det sker, får inhemska företag allt svårare att sälja på hemmamarknaden. Då har de inga anledningar att investera, vilket sänker efterfrågan ytterligare. Och eftersom viktiga handelspartner är grannländer i Club Med som har samma problem, drabbas även exporten. I stort sett alla företag börjar avskeda anställda som då måste dra ner sin konsumtion och måste få bidrag från staten i stället för att betala skatt. Då måste staten spara ännu mera genom höjda skatter och sänkta utgifter, varvid ännu fler blir arbetslösa.

Resultatet blir att BNP börjar falla och arbetslösheten stiga. Irlands BNP, dvs. dess totala produktion, har fallit med 12 procent sedan 2008. Eftersom tekniskt framåtskridande ger 1-2 procent högre produktionskapacitet per år innebär det att kapacitetsutnyttjandet har fallit med över 15 procent. Därför har arbetslösheten nu nått ca 15 procent och skulle vara ännu mycket högre om det inte vore för att stora grupper av de irländare som glädjestrålande kom hem från Storbritannien, Kanada och USA under de goda åren nu tvingas lämna landet igen. Det ser i huvudsak likadant ut i övriga PIIGS-länder.

Det som måste ske är att sådana länder förbättrar sin konkurrenskraft mot omvärlden så att exporterande och importkonkurrerande företag kan växa och sysselsätta den friställda arbetskraften. Detta kan ske på två vägar. Antingen får den egna valutan falla 20-50 procent mot omvärldens valutor. Så kom Sverige och Finland ur sin våldsamma ekonomiska kris i början på 90-talet. Men om man inte har en egen valuta och inte heller kan återgå till en egen valuta, så måste man gå igenom en s k interndevalvering. Skyhög arbetslöshet och stillastående fabriker leder efter hand till att löner och priser sjunker i landet. Därigenom förbättras konkurrenskraften, exporten stiger och import ersätts av inhemsk produktion.
Interndevalvering bygger emellertid på att hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande kan upprätthållas under tillräckligt lång tid. Detta medför att unga och välutbildade lämnar landet. Arbetskraftens geografiska rörlighet är nödvändig i en valutaunion. Det har USA och det är en huvudförklaring till att den amerikanska valutaunionen fungerar. Men ett land som förlorar en stor del av sina unga och välutbildade, går inte en ljus framtid till mötes. Och folkets förtvivlan kan medföra politiska reaktioner som välter hela spelet över ända. Och även om så inte sker, finns problemet med deflation. Grekland måste antagligen pressa ner sina relativa löner och priser med minst 30 procent, kanske mer. Det betyder att skulder som allmänheten och staten har stiger realt. För att klara detta måste både staten och allmänheten spara mera. Då blir nedgången ännu djupare.

Lustigt nog tycks många tro att ett hårt skuldsatt land med en egen valuta inte kan devalvera därför att skulderna då stiger mätt i landets egen valuta. Men det gör egentligen inte så stor skillnad. SvD:s vanligen briljante ledarskribent Johan Ingerö använder i dagens tidning detta som ett argument mot att Grekland skulle återinföra drachman och låta denna falla kraftigt. Men om Grekland mot förmodan lyckas hålla ut med skyhög arbetslöshet och fallande priser och löner under många år, så stiger realvärdet av skulderna den vägen. Statsbankrutt blir nödvändig och Grekland blir paria på den internationella kapitalmarknaden i alla fall.
Euron är nu det största hotet mot det europeiska projektet och mot välstånd och sysselsättning. Det är dags att utkräva ansvar av de politiker och opinionsbildare som drev fram en gemensam valuta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar