måndagen den 28:e februari 2011

Sveriges förlorade oskuld

Sveriges förlorade oskuld
Idag är det tjugofem år sedan Olof Palme blev mördad. Då förlorade Sverige sin oskuld. Jag vet inte hur många gånger jag har hört och läst detta påstående. Och jag ställer mig varje gång två frågor. Varför framförs påståendet med sådan triumf av ”the chattering classes” och i vilken mening är det sant?

De intellektuellas jantelag
När vanliga medborgare intervjuas om Palmemordet, säger de ofta att Sverige blev ett annat land eller att de aldrig hade trott att något sådant skulle kunna hända i vårt land. Ibland använder även de den där slitna metaforen att Sverige förlorade sin oskuld. Men de säger det sorgset, och det oavsett vad de tyckte om Olof Palme och oavsett om de står till vänster eller höger.

När intellektuella och politiska förståsigpåare får chansen att framföra det slitna uttrycket i medierna, är det förbluffande ofta med en slags triumf de konstaterar detta med förlorad oskuld.

Varför denna triumfkänsla som också den tycks vara oberoende av vad de tyckte om Olof Palme och oberoende av om de står till vänster eller höger? Uppenbarligen är det en glädje över att Sverige inte längre kan framställas som bättre, tryggare, mera idylliskt än andra länder. (Huruvida vi faktiskt har förlorat vår oskuld genom mordet på Olof Palme är en empirisk bedömningsfråga som jag strax skall återkomma till.) Men först frågan, varför denna triumfkänsla? Är det en långvarig irritation över att svenska folket har envisats med att vara stolta över det egna landet som får utlopp? Det tror jag faktiskt. Vi står inför de intellektuellas jantelag. Svenska folket skall inte inbilla sig att de är något, att de har skapat ett land som är bättre, tryggare, mera idylliskt än andra länder. Det är de intellektuella, de som har läst de rätta böckerna, sett världen som den är och förstått sammanhangen som skall göra den bedömningen. Och återigen, det tycks inte spela någon roll om det är Carl Bildt och Peter Wolodarski eller Helle Klein och Urban Ahlin man lyssnar till. Det finns en oförställd glädje.

Det finns några självständiga ledarskribenter, typ Hanne Kjöller eller Sanna Rayman, som tycks tåla grupptryck bättre än de flesta. De kanske kunde skriva något om detta!

Förlorade Sverige sin oskuld på grund av Palmemordet?
Nu till den andra frågan. Innebar Palmemordet att Sverige ”förlorade sin oskuld”?  Svaret är nej. Påståendet måste ju innebära att mordet förändrar bilden av Sverige därför att det genomfördes av någon eller några som vi inte trodde fanns i Sverige. Det måste ha en omvälvande innebörd. Men visade verkligen detta mord att Sverige minsann är indraget i de stora internationella konflikterna mellan stater, etniska grupper, politiska ideologier och religioner och att vi måste räkna med politiska mord och attentat av detta skäl?

Ingenting pekar på det. Just nu är det högsäsong för teorier om vem mördaren var och hur det gick till. Men låt oss behålla vårt sunda förnuft. Det polisarbete som kom igång efter att Hans Holmér hade skiljts från sitt uppdrag som spaningsledare, ledde ganska snart fram till att mördaren var Christer Petterson, en avsigkommen drogmissbrukare. Jag skall inte göra mig löjlig genom att komma med någon egenhändigt hopsnickrad teori. Polisen konstaterade i praktiken att mördaren var helt okunnig vapnens bruk och därför missade Lisbeth Palme på ett par decimeters håll. Han hade alltså tänkt skjuta henne också, men han var så förvirrad och inkonsekvent att han inte sköt ett skott till och därmed hindrade ett vittne från att identifiera honom. Han haltade istället iväg uppför trapporna. Han sågs av en tecknerska som gjorde ett ganska välliknande porträtt, identifierades av Lisbeth Palme osv.  Han var känd som Palmehatare.

Som jag har förstått det anser de ledande i det senare polisarbetet att mordet på Olof Palme var löst från polisiär synpunkt när ärendet överlämnades till domstol. Den skyldige var Christer Pettersson. En oenig tingsrätt ansåg att bevisen räckte för fällande dom, hovrätten ansåg inte att de räckte. Men att bevisen inte räckte för en fällande dom, betyder ju inte att det måste ha varit någon annan. Domstolarna har säkert fungerat helt korrekt, men polisarbetet sköttes så inkompetent att det inte gick att fälla den anklagade trots att han kanske hade gjort det. Detta är inte någon helt ovanlig utgång i rättsliga processer, tack och lov.

Därmed var det självklart att samhällets institutioner och vi själva som medborgare måste behandla Christer Pettersson som oskyldig till mordet. Men det betyder inte att vi måste utesluta att det var han i vår politiska analys av Palmemordets implikationer. Där är den enda rimliga utgångspunkten att Palme mördades av en avsigkommen stackars missbrukare, som möjligen hade försetts med Magnumrevolvern och kanske också stimulerats till mordet av småhandlaren i knark, Sigge Cedergren, som bodde strax intill.

Det betyder att Sverige inte förlorade sin oskuld för tjugofem år sedan. Palmemordet visade inte att CIA, KGB, Sydafrikas säkerhetstjänst, kurder eller inhemska högerextremister inom polis eller militär nu var beredda att mörda svenska politiker på svenskt territorium för att nå sina mål.

Möjligen kan man säga att den svenska idyllen förlorat en del genom att internationaliseringen har medfört en organiserad brottslighet som sprider handeldvapen till nya grupper. Tidigare var det bara jägare, hemvärnsmän, militärer och poliser som hade sådana och om dessa samhällsbevarande element använde sina vapen illegalt var det för självmord eller mord inom familjen. Nu är risken naturligtvis mycket högre att människor inom den organiserade brottsligheten gör upp med vapen och att missbrukare får tillgång till vapen och begår mord, men det betyder ju inte att Sverige har förlorat sin oskuld i en politisk mening. Det innebär bara att risken att bli skjuten har stigit något.

Mordet på Anna Lindh i september 2003 klarades upp och det visade sig att också det var ett mord begånget av en avsigkommen psykiskt störd man som gav sig på en person som han hade sett på valaffischer runtom i Stockholm. Morden på J F Kennedy och hans bror Robert Kennedy var av samma karaktär. Inga politiska organisationer låg bakom.

Om Sverige förlorade sin oskuld var det snarare redan under 70-talet. I april 1971 mördade Ustasjaterrorister Jugoslaviens ambassadör i Stockholm och de sju mördarna hamnade sedan i svenskt fängelse. Det ledde till att tre Ustasjaterrorister året därpå kapade ett svenskt flygplan med 86 passagerare som just lyft från Göteborg och tvingade det att landa i Malmö. Där krävde de och fick de sju mördarna frisläppta ur fängelset och flög med dem och en halv miljon kronor till Francospanien.

I april 1975 ockuperade Kommando Holger Meinz ur Rote Arme Fraktion den västtyska ambassaden i Stockholm och krävde att Andreas Baader, Ulrike Meinhof och ett stort antal andra dömda vänsterterrorister skulle friges ur fängelser i Tyskland. De mördade två av ambassadpersonalen för att visa att de menade allvar och hotade att skjuta en person ur gisslan varje timme. Ockupationen avbröts när en av ockupanterna av misstag råkade få en handgranat att brisera. Anna-Greta Leijon var det statsråd som skötte överlämnandet av ockupanterna till Västtyskland. Två år senare upptäckte SÄPO att Kommando Siegfried Hausner planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon och använda henne för att få ut Baader-Meinhofterroristerna ur västtyska fängelser.

De här händelserna var tydligt politiskt motiverade mord och våldsgärningar genomförda av terrorister på svenskt territorium. Ustasjaoperationerna ledde till att en svensk terroristlagstiftning infördes 1973. Där kan man tala om att Sverige förlorade sin oskuld. Visserligen var det i båda fallen terrorister som slog till mot det egna landets ambassad i Sverige, men det gjorde de sannolikt just därför att Sverige var idylliskt och inte antogs ha en alltför effektiv säkerhetsorganisation.

Slutligen har vi Taimour Abdulwahab på Drottninggatan i Stockholm den 11 december 2010. Kan hans försök till självmordsbombning ses som ett tecken på att Sverige har förlorat sin oskuld. De fyra plan som kapades och flögs in i World Trade Center i New York den 11 september 2001 dödade 2 996 människor och operationen hade förberetts länge och väl. Det samma kan sägas om de självmordsbombare som sprängde fyra pendeltåg i Madrid den 11 mars 2004 och dödade 197 människor och om de självmordsbombare i Londons tunnelbana som sprängde ihjäl 56 människor den 5 juli 2005.

Taimour Abdulwahab var i huvudsak ensam och valhänt och lyckades bara spränga sig själv till döds. Det kan vara ett förebud om värre saker, men det kan inte ses som att Sverige förlorade sin oskuld i julruschen 2010.

Trots att det retar the chattering classes får vi nog acceptera att Sverige har kvar sin oskuld. Ta det lugnt!