måndagen den 31:e oktober 2011

Hur kunde Håkan Juholt bli socialdemokratisk partiledare


Vad är det för fel med Håkan Juholt? Det som har vållat mest ilska och kritik och som han nu gör sin Canossavandring genom partiet för att sona, är framför allt det där med hyresbidraget, men också en lista med reseräkningar, semester i Vitryssland, ouppfostrat beteende i baren nere i Istanbul, en skröna om smuggling av tryckpressar till Solidaritet som artonåring och att han inte talade om att hans sambo hade dömts för bedrägeri. Denna lista är naturligtvis pinsam och politiskt belastande, men ingen tror väl egentligen att det var sluga men valhänta försök att fuska. Reseräkningarna och Vitryssland är rimligen slarv, som bör kritiseras, men som knappast diskvalificerar honom som partiledare.  Beteendet i Istanbul tycker jag närmast är en privatsak. Även kända politiker har rätt att vara oborstade och ta ut svängarna ibland. Juholt är ju faktiskt inte statsminister även om många tycks se det så.

Skrönan om att han modigt smugglat Östra Smålands gamla tryckpress till Solidaritet och suttit fängelse i Polen var just en skröna. Namn som Jan Guillot och Lars Ohly kommer upp i minnet. Ungdomens hjältedrömmar kan lätt bli transformerade till verkliga händelser, när fantasifulla talare kommer i gasen. Patetiskt, men inte helt diskvalificerande enligt min mening. Och att han teg om sambon är egentligen något som valberedningen kan förargas över, inte vi andra. Att socialdemokratins partiledare lever ihop med någon som har begått ett brott och sonat det är närmast vackert. Vi får hoppas att hon, liksom Aina Erlander, kommer upp till regeringskansliet och lämnar in alla pennor märkta Tillhör statsverket, om den dagen kommer.

Men så är det där med hyresbidraget. Hur allvarligt är det?  Tja, reglerna var inte tydliga och kunde tolkas som att han gjorde rätt. Och själv utgick han naturligtvis från att man som riksdagsledamot har en massa förmåner. Just denna verkade säkert inte orimligt generösare än många andra. Så ser ju världen ut. Politikens höjdare har vissa typer av privilegier, näringslivets höjdare har andra och alla vänjer sig snabbt.

Tro mig! Jag satt i EU-parlamentet i fem år och såg samma system där. Man kunde t ex flyga till Bryssel eller Strasbourg för en spottstyver, få en standardiserad reseersättning på bortåt tio tusen för enkel resa och behålla mellanskillnaden.  Det kunde bli många tusen skattefria kulor per arbetsvecka under fem år. Hade jag velat ha min hustru boende med mig i Bryssel och funnit att det verkade som om EU-parlamentet stod för hela hyran hade jag inte utgått från att det måste vara fel. Tvärtom hade jag nog sagt mig att det var precis vad man kunde vänta sig.

(Låt mig för säkerhets skull påpeka att vi från Junilistan betalade in dessa reseöverskott till 100 procent till partiet enligt bestämmelser som våra kandidater hade fått skriva på i förväg. Och någon bostad i Bryssel hade jag aldrig, så jag vet inte vad det fanns för regler om sådant.)

Det politiska omdömet saknas
Den tunga kritiken mot Juholt gäller helt andra frågor och är mycket allvarligare. Han har sedan tillträdet på partiledarposten i mars i år gjort sig skyldig till en så lång rad omdömeslösa eller slarviga uttalanden och beslut att han har diskvalificerat sig den vägen. Visst kan man som färsk partiledare råka dabba sig genom ett eller annat oöverlagt utspel, trots att man i grunden är vuxen att axla denna ledarmantel, men här är det fråga om en person som upprepar misstagen i en närmast hisnande fart och inte tycks lära av erfarenheterna.  Listan är lång och förfärande.

Det egendomliga är att den mest vältaliga, insiktsfulla och mest förintande karakteristiken av Juholt gjordes av honom själv när hans namn kom upp som partiledarkandidat. Juholt sa:  "Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad - jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapacitet politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges störst politiska parti. Jag inser min begränsning."

Men denna insiktsfulla analys från Juholt själv påverkade alltså inte valberedningen som föreslog honom till partiledare och inte heller Juholt själv som tackade ja. Följande har sedan hänt:

25 mars; angriper pensionsöverenskommelsen
I sitt installationstal inför partikongressen den 25 mars meddelar den nyvalde Juholt att pensionssystemet skall göras till en stridsfråga i valet 2014. Men västvärlden och särskilt då EU-länderna står inför enorma ekonomiska svårigheter på längre sikt, därför att antalet pensionärer stiger snabbt i förhållande till antalet förvärvsarbetande. De flesta länder har pensionssystem som kommer att kapsejsa. Det gäller inte bara Grekland och andra länder i Club Med utan även flertalet länder i nordvästra Europa inklusive Tyskland och Frankrike. Sverige har däremot i god tid lyckats åstadkomma en uppgörelse mellan fem partier om ett ekonomiskt hållbart pensionssystem som alla EU-länder avundas oss.  Deras studiedelegationer till Stockholm avlöser varandra. Förtroendet för svensk ekonomi är därför stort och svenska staten betalar numera normalt lägre ränta på sina lån än Tyskland. Det förtroendet var Juholt beredd att sätta på spel! Naturligtvis fick han snabbt göra avbön.

25 mars; kallar de fackliga centralorganisationerna till förhandlingar
Vid samma tillfälle säger Juholt att han kommer att kalla LO, TCO och SACO till förhandlingar med partiet om pensionssystemet, som om dessa skulle utgöra den fackliga grenen av den socialdemokratiska rörelsen och frågorna därför kunna hanteras internt. Dessa fackliga centralorganisationer meddelar naturligtvis omedelbart att de inte ”förhandlar” med enstaka partier. Snabb avbön igen.

10 april; föreslår återinförd fastighetsskatt i Agenda
Den 10 april säger Juholt i teveprogrammet Agenda att han skall komma med ett förslag till ny fastighetsskatt (och därtill förmögenhetsskatt). VU ser det som att han tänker kränga på partiet ett politiskt självmördarbombbälte inför nästa val och säger definitivt nej den 21 april. Juholt släpper frågan.

29 mars och 12 april: utser oerfarna politiker till tunga poster
Den 29 mars ersätter Juholt ersätter den i ekonomi högutbildade Tomas Östros som ekonomiskpolitisk talesman för partiet med den okände Tommy Waidelich som saknar utbildning i ekonomi och inte har utmärkt sig på området under sina många år som folkvald på nationell nivå, tolv år i riksdagen och fyra i EU-parlamentet.

Den 12 april utses den helt okända Karin Wanngård med Juholt som pådrivare till ledare för Stockholms socialdemokrater och oppositionsborgarråd. Hon kommer m ed ett uttalande nästan omedelbart, där hon föraktfullt kallar sådana jobb som många unga har för ”skitjobb” och får be om ursäkt på Newsmill redan den 20 april. En Juholtare alltså. Kaka söker maka.

Den 12 april tillsätts också den relativt okända och profillösa Carina Moberg som gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Hon ersätter den erfarne riksdagsmannen Sven-Erik Österberg som varit statsråd, som sitter i verkställande utskottet och som var en av Juholts rivaler om partiledarskapet.

Visst kan det visa sig att dessa tre växer med uppgiften och visst har Tommy Waidelich gjort ett förhållandevis gott jobb för att försöka hindra Juholt från att välta blomkrukor och för att sopa upp skärvorna när det misslyckats. Men kvar står att det parti som en gång hade rader av kompetenta och intellektuella politiker i ledningen fortsätter att avlövas under Juholts ledning av svårförstådda skäl. Eller är de kanske lättförstådda? Är Juholt rädd för konkurrens?

Mars-maj; dribblar och sjabblar med Sveriges FN-insats i Libyen
Den libyska regimens våld mot den egna befolkningen ledde till att FN:s säkerhetsråd den 17 mars 2011 beslutade om en flygförbudszon för det libyska flygvapnet och en Nato-ledd insats som syftade till att bland annat upprätthålla flygförbudszonen. Nu hade Juholt chansen, eftersom detta är hans (enda) uppenbara kompetensområde. Han har suttit i försvarsutskottet i femton år och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot av försvarsberedningen sedan 1995 och var dess ordförande 2000-2007. Han har varit en av riksdagens delegater till Nato:s parlamentarikerförsamling sedan 1995. Han var alltså verkligen på sin mammas gata, kan man tycka, med en rejäl chans att imponera som politisk ledargestalt.

Men vad gör han? Han motsätter sig att åtta Gripenplan skall sättas in för stridsuppgifter. De skall bara få användas för spaning. Eftersom regeringen vill ha bred enighet tas ett sådant beslut i riksdagen den 1 april med socialdemokratiskt stöd. Sedan kräver han den 28 april att hela Libyeninsatsen skall avbrytas redan efter tre månader och upprepar detta både i sitt förstamajtal  och i valkampanjen i Västra Götaland den 15 maj. Men den 18 maj kräver så plötsligt Urban Ahlin och Peter Hultqvist som officiella talesmän för socialdemokratin i en DN Debattartikel att Sverige visserligen skall avbryta sin flyginsats men istället i fortsättningen bidra med en marin styrka för bordning av fartyg utanför Libyens kust.  Den 4 juni slår Juholt fast i Ekots lördagsintervju att den svenska flyginsatsen skall avslutas och på frågan ”där är du inte beredd att kompromissa?” svarar han kort och koncist ”Nej, den ska avslutas.”

Nato och FN är dock mycket angelägna att få behålla den svenska flygspaningsstyrkan som har visat sig mycket värdefull och ingen vill ha någon bordningsstyrka. Redan fem dagar senare, den 9 juni, får regeringen med Juholt på beslutet att flyginsatsen skall fortsätta.

Juholts manövrar i Libyenfrågan beror till dels på intern oenighet inom partiet där Juholt står i tacksamhetsskuld till Peter Hultqvist som i praktiken gjorde honom till partiledare. Hultqvist var emot hela Libyeninsatsen. Till dels framstår dock manövrarna som löjliga och oansvariga försök att bedriva opposition mot regeringen. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken försöker vi av hävd att stå eniga bakom i landet och detta är en gammal socialdemokratisk tradition. Därtill kommer att stöd till FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om den inriktningen skall överges, måste det ske genom en bred och seriös debatt.  Fiasko igen!

8 juli; siffror om bakfoten i Almedalen
I Almedalstalet den 8 juli påstod Juholt att 26 000 barn inte kan se tavlan i klassrummet därför att de inte har glasögon. Uttalandet byggde på en slarvig och vinklad tolkning av en statistiskt helt inkompetent sammanställning från hjälporganisationen Majblomman. Juholt visade här att han är beredd att svänga ihop litet vad som helst utan respekt för fakta och vetenskapliga metoder. En sådan statsminister kan vi inte ha i Sverige. Eller, hemska tanke, visade kanske Juholt att han inte förstår elementära statistiska sammanhang.

26 september; budgetmotionen
Den 26 september presenterar Juholt och Waidelich sitt utkast till budgetmotion för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gruppen är mycket kritisk till att sjukförsäkring och a-kassa inte förstärks ordentligt och kräver mera skattehöjningar för höginkomsttagare. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Carina Moberg, var så besviken på skuggbudgeten att hon skickade ut ett argt internmejl.  "Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll", skriver hon enligt Rapport och kräver åtgärder. "Den måste helt enkelt skrivas om,".

Så skedde också.  Juholt och Waidelich fick krypa till korset. De förnekade att utkastet skulle ha varit ett komplett dokument och att det därför inte innebar något bakslag att tillgodose gruppens synpunkter, men för allmänheten framstod händelsen med rätta som ännu ett exempel på inkompetens och politisk förvirring.

7 oktober; temporärt medborgarskap
Den 7 oktober föreslår Ilmar Reepalu, det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, att invandrare skall få ett temporärt medborgarskap som kan dras tillbaka om de begår brott, så att de då kan dömas till utvisning. Morgan Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot för Skåne län södra och ordförande i justitieutskottet, kontrollerar med Juholts kansli om detta är socialdemokratins inställning och får svaret ja. Han går ut med detta och det blir en våldsam reaktion i landet. Juholt noterar detta och byter genast fot. Morgan Johansson står där med skammen.

 Samtidigt är naturligtvis händelsen ett belägg för att socialdemokratin är i kris. En socialdemokratisk justitieutskottsordförande skall veta att förslaget går helt på tvärs mot vad partiet står för. Och den visar också den dekadans som präglar hela den svenska debatten i sådana frågor. Svenskt medborgarskap är ingen mänsklig rättighet. Asylrätten är det och den som lever i Sverige med uppehållstillstånd får tillgång till i stort sett alla sociala förmåner som landets medborgare har. Att dela ut medborgarskap efter några få år till människor som inte förstår landets språk och som inte kan eller vill delta det allra minsta i det svenska samhället är däremot helt oansvarigt och leder till att idiotiska och odemokratiska förslag som Reepalus kan komma upp och tas på allvar. Detta borde både SAP:s ledare och justitieutskottets ordförande förstå utan att behöva tänka efter. Kompass saknas tydligen.

9 oktober; vågar inte ställa upp i Agenda
Den 9 oktober ordnar Agenda en partiledardebatt med alliansens partiledare på ena sidan och de olika oppositionspartiernas ledare på den andra. Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Tage Erlanders socialdemokratiska parti vågar inte ställa upp, eftersom den nuvarande ledaren fruktar att väljarna då kan tro att partiet har ihop det med Sverigedemokraterna. Det ideologiskt självsäkra miljöpartiet ser däremot inga sådana problem. Jimmy Åkesson får breda ut sig desto mer och tittarna får se de borgerliga partiledarna energiskt angripa hans uttalanden. En central politisk tevedebatt på bästa sändningstid mellan landets ledande politiker förs utan att någon socialdemokrat är med. Ett orimligt beslut!

12 oktober; Grekland nyliberalt säger Juholt
I riksdagens partiledardebatt den 12 oktober säger Juholt att den grekiska krisen beror på att Grekland är ett nyliberalt land. Det är nästan svårt att komma längre från sanningen i en karakteristik av Grekland. Landet är en blandning av klanvälde, korruption, patron-klientsystem och skråliknande monopol för olika yrkesgrupper framför allt i överklassen. Svårt att veta om Juholt är okunnig eller populistiskt lögnaktig och svårt att veta vilket som är värst när det gäller en person som vill bli Sveriges statsminister.

27 oktober; siffror om bakfoten i riksdagen
Under statsministerns frågestund den 27 oktober påstår Juholt att det inte på 35 år har funnits så många personer som levt på försörjningsstöd. Statsministern avvisade detta påstående, men Juholt stod på sig även efter debatten.  Senare fick han krypa till korset och medge att han hade fel. Sanningen var att 437 000 personer fick försörjningsstöd ifjol och att detta var den högsta siffran sedan 2002, dvs. för åtta år sedan då till råga på allt socialdemokraterna hade regeringsmakten.
Juholt hade fått det hela om bakfoten. Enligt hans inrikespolitiska sekreterare borde han ha sagt att ”När Socialdemokraterna lämnade över makten efter valet 2006 var socialbidragstagarna rekordfå med en bottennotering 2007. Då var det minst 30 år sedan så få fått socialbidrag.” Fiasko igen!

Sommartalen i juli-augusti: en vidlyftig men diffus löftespolitik
Under den gångna sommaren (Almedalen den 8 juli, sommartalet den 21 augusti i Västertorp osv)  har Juholt lovat statliga satsningar på skolan, bostäderna, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, sommarjobb för ungdomar, nya militära insatser i Nordafrika och Mellanöstern, järnvägsutbyggnad i Sverige, glasögon åt skolbarn osv. utan att tala om vad allt detta kostar och hur han har tänkt betala. Det är i princip omöjligt för andra att göra kostnadsberäkningar, eftersom i stort sett alla förslag är diffusa, svepande uttalanden utan precision och konkretion. För oss svenskar som nu lever i landet med EU:s mest välskötta offentliga statsfinanser och därmed lägsta räntekostnader är detta djupt oroande.

14 oktober; VU uttalar sitt förtroende
Den 14 oktober uttalar partiets verkställande utskott,  VU, sitt fulla förtroende för Juholt sedan åklagaren lagt ner förundersökningen om Juholts hyresbidrag. Detta var en viktig signal. VU ser naturligtvis att den nyvalde partiledarens första halvår har varit en katastrof för partiet, men väljer att behålla honom hellre än att ta chikanen och riskerna med att gå igenom ett stormigt partiledarval till. Hade det funnits något alternativ med kompetens och lyskraft hade VU sannolikt försökt byta, men den hemska sanningen är att det inte fanns någon. Därmed blir det Juholt i september 2014 om han inte gör några helt oacceptabla tabbar innan dess. 

18 oktober; Canossavandringen börjar
Juholt börjar sin s k Canossavandring genom att besöka ABF i Sundbyberg och fortsätter sedan runt om i landet. Canossametaforen är kanske mer lyckad än vi omedelbart inser. Vi föreställer ju oss normalt att den tyskromerske kejsaren Henrik IV vandrade från Tyskland till Canossa i Norditalien och där ödmjukt bad att påven, Gregorius VII, skulle häva bannlysningen.  I själva verket hade ju påven flytt till borgen Canossa undan Henrik IV, som kom till Canossa och visserligen stod tre dagar i snön i januari 1077 i tagelskjorta och väntade, men som ingalunda var knäckt och ångerfull. 

Canossavandringen var ett taktiskt schackdrag i maktkampen mellan påven och den tyskromerske kejsaren och Henrik var populär bland allmogen men hade fiender i den tyska adeln.  Ett antal tyska potentater avsatte kejsaren redan i mars med påvens godkännande och i det följande inbördeskriget blev Henrik exkommunicerad igen. Men Henrik vann till slut, avsatte Gregorius och tillsatte Clement III som antipåve.

Parallellen med Juholt är uppenbar. Juholt är inte heller knäckt eller ens ångerfull, han är en god retoriker och han är uppenbarligen stryktålig. Han försöker nu samla stöd bland partiets gräsrötter för att försvara sig mot den dolda oppositionen på hög nivå i partiet, den opposition som har motarbetat honom och delvis skapat problemen. Mona Sahlin var i ett liknande läge.

 Om Juholt lyckas och alltså behåller partiledarskapet, sker det genom att partiet återgår till 60-70-talets politiska tänkande och därmed krymper till ett 20-procentsparti dominerat av pensionärer och bidragstagare. Förvärvsarbetande i allmänhet och storstädernas mittenväljare i synnerhet förloras. Däremot kan han kanske samla partiets kärnväljare och skapa sammanhållning i partiet, så att det inte börjar vittra ner.

I Mitterands fotspår?
Teoretiskt skulle Juholt kunna göra en Mitterand. Denne vann presidentvalet 1981 på ett mycket (franskt) socialistiskt program, tog in kommunisterna i regeringen och genomförde socialiseringar, 39 timmars arbetsvecka, fem veckors semester och en kraftig ökning av välfärdsutgifterna. Det gick illa och ett par år senare lades politiken om totalt till ett marknadsekonomiskt program med privatiseringar och åtstramning (tournant de la rigueur).  Men Mitterand var vald på sju år och hade alltså tid på sig. Juholt kommer sannolikt inte i regeringsställning 2014 och har bara fyra år på sig för en sådan manöver om han gör det. Men grunden är då kanske lagd för en ny, karismatisk ledare med nya idéer, en ledare som inte räds att samla kompetenta och karismatiska medhjälpare omkring sig.

 
 

fredagen den 28:e oktober 2011

Dagmar Hagelin och den svenska vänstern

Mördaren Alfredo Astiz dömdes till livstids fängelse i onsdags för mordet på två franska nunnor, en argentinsk journalist och tre kvinnor ur gruppen Mödrarna på Plaza de Mayo. Han genomförde dessa vidriga illgärningar på uppdrag av Argentinas dåvarande militärjunta som grep makten 1976 och bedrev ett successivt allt brutalare våld mot demokrater och särskilt då vänsterpolitiskt inriktade medborgare, framför allt ungdomar. En vanlig avrättningsmetod var att ge dem en muskelförlamande injektion, lasta in dem i flygplan, flyga ut över havet och slänga ut dem levande men förlamade. Inga problem med döda kroppar efteråt!

Den 27 januari 1977 på morgonen kom den sjuttonåriga svenska flickan Dagmar Hagelin för att hälsa på sin väninna Susana Burgos i Buenos Aires. Det vi vet om vad som hände beskrivs i Mänskliga rättigheter - Kampen för en svenska i det ”smutsiga krigets” Argentina: ”Militären visste att väninnan väntade besök av en motståndsaktivist morgonen den 27:e januari. Kvinnan hon förmodades vänta på ska liksom Dagmar ha varit ljushårig och blåögd.

Först flera timmar senare fick Dagmars far, Ragnar Hagelin, reda på att hans dotter blivit bortförd och påbörjade då det han skulle komma att ägna sig åt i decennier framöver – jakten på sanningen om vad som hänt Dagmar. Från Susana Norma Burgos far fick han veta att militären legat i bakhåll i hennes bostad när Dagmar knackade på och att hon blivit förskräckt vid anblicken och sprungit iväg mot närmaste gathörn. Militärpatrullens chef, dåvarande löjtnant Alfredo Ignacio Astiz upptog själv förföljandet och öppnade eld mot henne med sin pistol varvid Dagmar sårades i huvudet och sjönk ihop på trottoaren. Hon bars till en bil som tvångsrekvirerades ifrån en taxichaufför, och lades i bakluckan. När hon placerats där ska hon ha återfått medvetandet och försökt hindra att luckan stängdes.” 

I Sverige var vi enormt upprörda över Dagmar Hagelins öde och utrikesdepartementet arbetade i många år med frågan liksom hennes pappa. Omkring 30 000 människor försvann på detta sätt under denna fullständigt vidriga militärjuntas styre och kritiken från västeuropas intellektuella var het och outtröttlig.

Men så hände något som förändrade opinionsbildningen totalt i Sverige. Den 2 april 1982 invaderade militärjuntan Falklandsöarna, en brittisk besittning sedan 1833 bebodd av en rent brittisk befolkning. Den kommunistiske diktatorn Castro erbjöd sig snabbt att hjälpa den fascistiske militärdiktatorn Galtieri.  Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var nästan ensam i det brittiska kabinettet om att vilja slå tillbaka omedelbart. Men hon var oblidkelig och stark och en brittisk flottstyrka skickades iväg till Falklandsöarna, två hangarfartyg med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av 8 jagare och 15 fregatter. Falklandskriget hade brutit ut. Britterna vann kriget på några månader och detta ledde till militärjuntans fall i Argentina.

Då hände emellertid något dramatiskt i Sverige liksom i hela Västeuropa. Vänstern vände som ett fiskstim. Den följde sin grundregel att om det finns en anglosaxisk stat på ena sidan i en konflikt så stöder man den andra. Att det är en vidrig fascistisk militärjunta som massmördar unga vänsterungdomar glöms direkt. En enorm kritikstorm mot Storbritannien och Margaret Thatcher bröt ut på vänstersidan och vi talar då inte bara om Flamman utom om den demokratiska arbetarrörelsens viktigaste tidningar, t ex LO-ägda Aftonbladet och Arbetet, som Axel Danielsson grundade i Malmö 1887. Det började talas om att militärjuntan visserligen inte var demokratiskt vald men hade folkligt stöd.

Margaret Thatcher valdes till premiärminister tre gånger i demokratiska val och de som störtade  henne var inte väljarna utan motståndare inom hennes eget parti, . Men hon var så hatad av den svenska vänstern att den hellre stödde en fascistisk militärjunta som mördade 30 000 vänsterungdomar och demokrater och startade krig mot en demokrati i total strid mot folkrätten och FN.

Parallellen är närmast Molotov-Ribbentroppakten, när Stalin gjorde upp med Hitler och slog till mot Finland, Polen och Baltikum stödd av de svenska kommunisterna och deras tidningar, t ex Ny Dag och Norrskensflamman.

Är det bara jag som minns Castros och den europeiska och svenska vänsterns enorma svek inte bara mot demokratin och folkrätten utan mot sina egna ideal. Har det utkrävts ansvar av några politiker, ledarskribenter och vänsterintellektuella? Fick några avgå? Det minns jag däremot inte. Gör du?

Untergang der Hauptstadt

Måndagen den 17 oktober informerade DN om följderna för Stockholm av de pågående klimatförändringarna. Tydligen blir Stockholm hart när obeboeligt framåt år 2100. Det som väntar sammanfattas i ingressen: 
”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.” 
Vi får veta att fästingar och myggor kommer att stormtrivas, så risken för TBE och borelia kommer att öka. Värmeböljor kommer att ta livet av gamla och sjuka. Riskerna för översvämningar och jordskred skildras med entusiasm.
Varför blir det så illa? Jo, årsmedeltemperaturen kommer att stiga 4-6 grader och regnmängden per år går upp dramatiskt, så att vi får ett varmt och fuktigt klimat. Låt oss anta att det är sant. Glöm för ögonblicket att vetenskaplig forskning för fyrtio – femtio år sedan visade att världens befolkning var på väg mot 50 miljarder, att Europas skogar höll på att dö och att oljan skulle vara slut inom några årtionden.
Eftersom årsmedeltemperaturen i Stockholm är 5,8 grader nu, blir den alltså 10-11 grader år 2100. Och eftersom årsnederbörden här i Stockholm nu är 539 mm, kommer den väl att stiga till det dubbla, säg 1100 mm år 2100. Detta är naturligtvis ett fullständigt förfärande framtidsperspektiv. Befolkningen i Vancouver i Kanada framsläpar sina eländiga liv just i ett sådant klimat. Där regnar det redan idag 1106 mm per år och årsmedeltemperaturen är ca 10 grader. Det egendomliga är att ingen, obs ingen, skulle komma på idén att betrakta Vancouver som ett katastrofområde, präglat av, jag repeterar, ”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.” Tvärtom är det en av de renaste, mest välmående och mest civiliserade städer jag har besökt. Har du någon förklaring till detta? Det har jag.
För övrigt sattes värmerekordet för Stockholm den 3 juli 1811 med 36 grader.

måndagen den 24:e oktober 2011

Upp flyga orden; EU-ministern om eurokrisen

Jag avbröt mitt skrivande om Juholt för att se på Agenda igår kväll. I debatt med Jonas Sjöstedt utvecklade vår intelligenta och sympatiska EU-minister Birgitta Ohlsson sin syn på läget i EU och eurozonen. Men ack! Uppstiga orden. När det gäller europrojektet måste hon säga de mest groteska saker. Folkpartiet och EU framför allt! Sverige och svenska folket är litet löjliga, gammalmodiga begrepp i dessa sammanhang. I det nya Europa är det som kräver vår vördnad, uppmärksamhet och våra skattepengar istället Bryssel, charmtrollet Barroso, EU-kommissionen och det fransk-tyska direktorat som styr Europas framtid.

Statsrådet Ohlsson, som (förståeligt nog) såg trött, ledsen och plågad ut, yttrade bl a följande orimligheter:
1.       Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.
2.       Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med 17 olika valutor till.
3.       Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.

Programledaren (liksom alla svenska journalister) hade inga följdfrågor till något av dessa påståenden. Så nu kommenterar jag dem.

Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.
Inga journalister tycks se vad detta betyder. Så låt mig säga det. Att EU går framåt betyder att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel och detta kan inte genomföras på demokratisk väg. Folken (obs pluralen) är nämligen helt emot detta. Men om man ställer till rejäla kriser, så kan varje nationell maktelit skrämma sitt folk till underkastelse. De tvingas acceptera.

EU-kommissionens tidigare ordförande, virrpannan Romano Prodi, var så omedveten att han skrev en kolumn i självaste Financial Times (20 maj 2010), där han lugnt konstaterade att han och alla de andra som drev fram europrojektet naturligtvis visste att det skulle leda till en svår kris förr eller senare. Jag citerar:  When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.Och då kommer EU att gå framåt, dvs. tillskansa sig mera makt på medlemsstaternas bekostnad. Detta var så magstarkt att t o m Annika Ström Melin på DN:s ledarsida tyckte det var omdömeslöst att säga det så rent ut.

 Men vi har det ”straight from the horse´s mouth”. Tänk på det! Det är inte jag som sprider konspirationsteorier utan jag citerar en frontfigur i detta gäng som på bästa möjliga mediala plats säger att  ”everyone knew that sooner or later a crisis would occur”. Och kom ihåg att ”everyone” i detta sammanhang inte syftar på 450 miljoner medborgare i EU-länder utan på den maktelit som räknas.

 Det franska societetens arroganta uttryck ”Tout Paris” kommer osökt upp. ”Tout Paris” var societeten, inte Paris befolkning med dess skrämmande ovana att ”descendre dans la rue”. Det finns ett obehagligt franskt drag i EU-kulturen. Inte från det Frankrike som vi beundrar och älskar, Emile Zola, Charles de Gaulle och Edith Piaf, utan från den inskränkta byråkrati och provinsialism som också är ett franskt drag.

Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med ytterligare 17 olika valutor
Ett helt löjligt påstående. Att Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Italien har hamnat i denna kris som nu hotar hela EU-projektet beror ju just på att de ingick i euroområdet. De fick helt fel penningpolitik, eftersom det bara går att föra en penningpolitik för området. Räntenivån blev för låg för Irland och Spanien och ledde till fastighetsbubblor och bankkriser. Grekland, Portugal och Italien kunde föra en oansvarig ekonomisk politik och låna till offentliga utgifter utan att finansmarknaden protesterade, eftersom den gemensamma valutan sågs som en garanti, tills vidare. Om alla 17 länderna hade haft kvar sina egna valutor, hade denna enorma kris aldrig inträffat. Valutakriser och räntekriser hade tvingat fram ekonomiskpolitiska förändringar i dessa länder långt tidigare.

Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.
Egentligen redan kommenterat. Makteliten sålde in europrojektet med argumentet att då slipper man valuta- och räntekriser och regeringarna i Grekland, Italien och Portugal tog detta till sitt hjärta. Det är tack vare euron som de har kunnat vansköta sina ekonomier. 

Jag förstår att Birgitta Ohlsson lever i en miljö där dessa argument dagligen används på deras PR-människors uppmaning, men det är journalisters uppgift att granska argumenten. Det gör de inte. Jag hoppas det är på grund av okunnighet. Den alternativa hypotesen är förfärande.

Den lika intelligente och sympatiske Jonas Sjöstedt hade naturligtvis en lätt match mot den stackars EU-ministern. Att försvara en omöjlig sak är hopplöst, att kritisera en omöjlig sak lätt. Men även lätta uppgifter måste lösas, när så mycket står på spel. Detta måste bli sista gången den europeiska makteliten tillåts spela sitt spel med folkens frihet och välstånd som insats.


fredagen den 7:e oktober 2011

I en demokrati har folket ansvaret

Ett av de viktigaste inslagen i demokratin är folkets möjligheter att utkräva ansvar av de styrande. En häftigare beskrivning är att demokrati är en ordning för att göra det möjligt att utan blodutgjutelse göra sig av med makthavare som inte längre har folkligt stöd. Folket behöver inte storma Bastiljen och giljotinera makthavare en masse.
Men hur fungerar det om majoriteten av svenskar, tyskar eller holländare inte gillar t ex Greklands makthavare och hur dessa utövar och har utövat sin makt över skattesystemet, den offentliga sektorn och arbetsmarknaden? Andra länders folk kan inte avsätta Greklands regering, det vore ett grovt brott mot folkrätten.  Även om det nu pågår en utveckling av folkrätten som öppnar för utländsk inblandning för att störta regeringar som systematiskt och brutalt bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och kanske kommer nära folkmord, är det naturligtvis helt otänkbart att ingripa mot en demokratiskt vald regerings ekonomiska politik. Grekiska regeringar är demokratiskt valda i fria och rättvisa val.
Så hur gör man då? Svaret är att andra länder i praktiken utkräver ansvar av den grekiska staten, dvs. av folket. Lös in de obligationer den grekiska staten har emitterat, höj skatterna, sänk lönerna och avskeda folk i offentliga sektorn, minska eller avskaffa ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet osv., säger vi. De valda grekiska politikerna drabbas inte av detta utan det gör hela folket. Vi tar demokratin på allvar och anser därför att det grekiska folket är ansvarigt för vilka de har valt att styra landet. Vi kan inte acceptera att grekiska folket skyller på sina politiker och därför skulle ha rätt att slippa ta ansvaret för decennier av vanstyre. Grekerna har i fria val röstat ömsom på klanen Karamanlis, ömsom på klanen Papandreo och har därmed röstat för ett klientsamhälle där anställningar i offentlig tjänst har blivit livslånga belöningar till politiska vänner, där skatter inte behöver betalas, där ett groteskt skråväsende för överklassen bevaras osv. Då måste grekiska folket hållas ansvarigt för sina handlingar. Det är inte naturkatastrofer eller stora internationella störningar som har försatt Grekland i det elände vi nu ser. Det är det grekiska folket som i fria val under årtionden har skapat detta läge.
Är det då möjligt att försvara folket med att de inte har förstått vad som har pågått eller inte har haft några andra vettiga partier att rösta på. Då är vi ute på farliga vägar, ty då underkänner vi demokratin. Då menar vi att det finns några andra, vi, som har rätt att underkänna demokratiskt fattade beslut i andra demokratiska länder. Detta är orimligt. Ansvarskännande insiktsfulla greker borde i fri debatt ha övertygat en majoritet av medborgarna om att Grekland var på fel väg och startat nya, hederliga partier som kunde ha givit medborgarna vettiga alternativ att rösta på i valen. Så har inte skett och därför utkräver nu andra europeiska stater och privata långivare ansvar av grekiska folket. Det stålbad som väntar kommer att skapa insikt om att man inte kan rösta på korrupta partier utan att det går åt fanders så småningom.  Det grekiska politiska systemet får gå igenom en katarsis och komma ut renat och inställt på att skapa en någorlunda okorrumperad grekisk rättsstat.
Läget i Ghaza reser samma problem. Hamas har vunnit regeringsmakten i Ghaza i fria och rättvisa val. Det betyder att Ghazas folk har valt ett parti som flertalet västdemokratier har stämplat som en terrororganisation (EU, USA, Kanada, Australien, Japan), ett parti som vill utplåna staten Israel, som stöder sin politik på Sions vises protokoll och som betraktar homosexualitet som värre än terrorism. Skall vi tycka synd om Ghazas folk då?
Och för att sluta med Israel. Det israeliska folket har i demokratiska val givit stor politisk makt åt Avigdor Lieberman som anser att israeliska parlamentariker som samtalar med Hamas bör avrättas och att Israel bör använda kärnvapen mot Hamas. Genom att rösta in den oförsonlige högerledaren Benjamin Netanyahu som premiärminister har israeliska folket stött en fortsatt politik med olagliga bosättningar och avlägsnat Israel ännu mer från dess forna vänner i den demokratiska västvärlden. Lika litet som grekerna är israelerna offer för samvetslösa politiker. De själva valt dem och måste ta ansvar för sitt val.

torsdagen den 6:e oktober 2011

Invandring hjälper inte mot ålderschocken

Europas befolkning åldras. Om inget annat händer, kommer därför kostnaderna för pensioner, äldreomsorg och äldresjukvård att bli extremt höga för den allt mindre andel av befolkningen som arbetar. Finns det någon lösning på problemet?

Den första tanke som slår en vanlig medborgare är att vi måste öka tillväxten för att ha råd med detta. Men det fungerar bara om vi tänker oss att pensionärer skall fortsätta att leva kvar på nuvarande levnadsstandardnivå eller att produktiviteten i vård och omsorg stiger lika fort som i resten av ekonomin eller att anställda i vård och omsorg ständigt skall släpa efter löneutvecklingen. Annars ser problemet lika olösligt ut fast på en högre nivå. Då reser vi visserligen i första klass, men tåget rusar ändå mot undergången.

Nästa tanke är att vi måste föda fler barn, så att det efter hand fylls på underifrån med många unga människor som kan bidra till försörjningen av det växande antalet gamla. Men ack! Medan vi höjer nativiteten, stiger ju försörjningsbördan för de arbetande ännu snabbare och när vi väl har klarat av den persen, har vi etablerat ett system där en snabb befolkningsökning för evigt är nödvändig. Uteslutet! Tron att vi kan fixa detta med höjd nativitet är höjden av naivitet.

Den tredje tanken, mycket omhuldad av landets ledarskribenter, är vi måste öka invandringen. Men även det budskapet är felaktigt! Det förutsätter att vi kan ta in färdigutbildade människor i tjugofemårsåldern som sedan jobbar i Sverige till pensionsåldern och därefter återvänder till hemlandet. Ett Gastarbeitersystem baserat på utsugning av fattigare länder alltså. All statistik visar emellertid att invandrarna tar med sig barn och föräldrar, s k anhöriginvandring, och detta måste självklart accepteras i civiliserade länder. Men följden är att effekten på invandrarlandets åldersstruktur blir minimal, dvs problemet löses inte alls. FN-studier ger t ex resultatet att om Japan skulle försöka bevara sin nuvarande åldersstruktur med hjälp av invandring skulle över 80 procent av Japans befolkning bestå av invandrade i slutet av detta århundrade.

Det finns andra argument för högre tillväxt, högre nativitet och invandring, men de är ingen lösning på problemet att befolkningen åldras. Vi tycks vara på väg mot ett samhälle där ungdomarna börjar känna sig för på arbetsmarknaden mellan 20 och 30, där folk i medelåldern hoppas kunna gå i pension vid 60 och där de flesta kommer att leva till 90. I ett samhälle där folk arbetar under bara så där en tredjedel av livet måste skatter och pensionspremier höjas något alldeles enormt.

Och om vi inte tror att detta går i länder med världens högsta skatter? Ja, då finns det bara en väg. Vi måste börja arbeta tidigare i livet, arbeta fler timmar per år och gå i pension senare i livet. Detta är en helt okontroversiell syn bland ekonomer. För ett par år sedan presenterade en av Danmarks ledande ekonomer, Torben Andersen, inför ekonomer på Stockholms handelshögskola det demografiska avsnittet i en rapport från den finska tankesmedjan ETLA (The Nordic Model). Han konstaterade att visserligen var alla lyssnare ekonomer, men han vill ändå inleda med att slå fast tre ”non-solutions” nämligen mer invandring, snabbare tillväxt och högre nativitet.

Föreställningen att vi skulle kunna välja att arbeta ett fåtal timmar om året under sådär en tredjedel av livet och ändå leva på en hög och stigande materiell standard genom att satsa på invandring, tillväxt och högre nativitet är helt felaktig och leder den politiska debatten in på fel spår. I ett liberalt samhälle skall människor naturligtvis individuellt kunna välja att arbeta mindre under livet. Många skulle säkert leva ett rikare liv då. Men den som väljer ett sådant alternativ måste också acceptera en väsentligt lägre materiell levnadsstandard.
Nils Lundgren