onsdagen den 4:e januari 2012

Islossning på DN?


”Det finns onekligen goda skäl att hålla armlängdsavstånd till idén om en tät nationell gemenskap. Nittonhundratalets historia utgör en provkarta på hur människor har mobiliserats till besinningslöst våld i nationens namn. Men det som till slut besegrade fascism och nazism var inte gränslös internationalism utan en alternativ form av nationell sammanhållning: öppen, tolerant, demokratisk.
Jag tror det gäller än i dag. Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Snarare handlar det om att ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat. Som Niklas Orrenius avslutade sitt lysande reportage om främlingsfientlighet i DN strax före jul: ’Jag har också Sverige i mitt hjärta. Forever. På gott och på ont.’”
Nej, nej, det är inte, som synes, Jimmy Åkesson som har skrivit detta. Och det är inte jag (tyvärr). Det är Henrik Berggren, DN:s tidigare kulturchef och senare ledarskribent som nu som krönikör säger detta i tidningen. För att läsa hela artikeln klicka på  http://www.dn.se/nyheter/henrik-berggren-lite-hemtrevnad-kan-vara-bra-for-demokratin.
Islossningen tycks vara i full gång på DN med:
-          Bengt Ohlsson som idag över tre sidor går löst på kulturvänsterns förljugenhet och därmed påminner oss om dess skamliga samröre med blodbefläckade kommunistregimer i det nyss förflutna.
-          Henrik Berggren som konstaterar att det var den öppna, toleranta och demokratiska nationalstaten, demokratins vagga, som räddade västvärlden från nazism, fascism och kommunism och som nu borgar för demokrati och fredligt samarbete.
-          Lena Anderssons krönika i måndags som kräver att vi skall börja vara ärliga i debatten och diskutera och bemöta varandras argument i stället för att antingen stämpla varandra som kapitalister, borgarbrackor, vita heterosexuella medelklassare och aningslösa konsumister eller som hel- och halvkommunister, förljugna bidragstagare och självupptagna medlemmar i en klubb för inbördes beundran.
Kanske är det därmed dags för den röda kulturvänstern att sjunga ” La lutte finale - Sista striden det är” en sista gång och med en något annorlunda innebörd än den Pottier och Menander avsåg?
A consummation devoutly to be wished!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar