måndagen den 2:e januari 2012

Vårt sårbara moderna samhälle

I dagens DN står det om sårbarhet på två ställen. Ingrid Hedström har drabbats av strömavbrott p g av Dagmar och menar att ”strömavbrottet blir en påminnelse om hur sårbar tillvaron ändå är” (s 14). Norges olje- och miljöminister Ola Borten Moe säger om jordskredet norr om Trondheim ”att händelser som denna påminner om vår sårbarhet” (s 15).
Alla tycks på något egendomligt sätt lockas av tanken att vårt moderna samhälle är mycket sårbart. Det är väl en inställning som är släkt med mänsklighetens stora efterfrågan på domedagar. Vi tycks älska prognoser om världssvält med hungermarscher, överbefolkning med 50 miljarder människor, skogsdöd, slut på olja och andra naturtillgångar eller klimatförändringar som gör jorden hart när obeboelig och medför allt fler och allt större naturkatastrofer. Allt helt fel naturligtvis, men på något sätt lockande.
Men i vilken mening är vårt samhälle sårbart? Varje människas tillvaro är naturligtvis sårbar i den meningen att sjukdom, olyckor, arbetslöshet osv. kan slå ner utan förvarning. Men är det verkligen det vi menar med uttryck av typen ”Tänk så sårbara vi är”. Jag har intrycket att vi egentligen menar att vårt moderna samhälle är sårbart p g av sin långt gångna arbetsfördelning och sitt beroende av fungerande kommunikationer, elförsörjning och datornät.  Och underförstått, så var det inte förr i ett ekonomiskt och tekniskt mera primitivt samhälle. När någons fotogenlampa slocknade för att jag fått slut på fotogen, så slocknade inte alla andras fotogenlampor samtidigt, typ. Om byvägen blockerades av en snöstorm fick man uppskjuta besöket på mejerihandeln.
Och visst. Så är det. Idag kan man bli fast på Heathrow i tio timmar, tvingas värma mat över stearinljus någon gång eller få tvätta sig med våtservetter som Ingrid Hedström.  Men sanningen är att moderna samhällen är långt mindre sårbara än tidigare samhällen, om vi ser till konsekvenserna. När jag var barn, fanns det gamla människor som kunde minnas och berätta om hur människor svalt ihjäl i norra Sverige i slutet av 1860-talet p g av felslagna skördar. Det gick inte att transportera fram livsmedel, eftersom Bottenhavet och Bottenviken var frusna och isbrytare inte fanns på den tiden. Och inga lastbilar. Snacka om sårbarhet. 
Städerna kunde plötsligt brinna ner nästan totalt på grund av att trä dominerade som byggmaterial, brandkår nästan saknades och uppvärmning och matlagning skedde med hjälp av eldning av kol eller trä. Nästan hela London brann upp 1666 och många tusen dog. Hela Karlstad brann ner 1865 och 5000 människor blev hemlösa. Hela Sundsvall brann upp 1888 och lämnade 9000 hemlösa.  
Fruktansvärda epidemier härjade ideligen. När koleran slog till i Göteborg 1834 dog en tiondel av befolkningen. Den största pandemin, spanska sjukan, härjade så sent som 1917-1918. Över 20 miljoner, sannolikt många fler, dog i en värld där den totala befolkningen bara var 1,8 miljarder.  I Sverige dog 27 000 människor på ett drygt halvår. Mina föräldrar berättade mycket om detta och vilka barndomsvänner som hade dött. Under min barndom led hela tiden ungefär 100 000 svenskar av tuberkulos och ungefär 10 000 dog varje år i sjukdomen.  Den som fick lunginflammation var i stort sett dödsdömd innan antibiotikan kom efter andra världskriget.
Sådant här är mycket ovanligt numera. Minns vi svininfluensan? Hur många dog? Mycket få. Hur gick det med det förfärliga kärnkraftshaveriet i Harrisburg? Inga dödsoffer alls. Hur många dog i Fukushima i år? Mycket få.
Låt oss sluta vältra oss i tal om det moderna samhället sårbarhet.  Sanningen är att sårbarheten hela tiden minskar och att vi som människor aldrig har varit så trygga mot sjukdomar, olyckor, krig och annat våld.  Nu när vi har smarta mobiler, klarar vi ledigt att fördriva tiden 10 timmar på Heathrow, om oturen skulle vara framme.
Gott Nytt År!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar