tisdagen den 3:e april 2012

Säg nej till EU-skatt!

I dagens SvD www.svd.se/opinion  gör två av svenska folkets EU-parlamentariker ett debattinlägg där de pläderar för en EU-skatt på finansiella transaktioner. Jag rekommenderar läsning. Herrarna ifråga är socialdemokraterna Göran Färm och Olle Ludvigsson (FL) som utan djupare argumentation hävdar att finanssektorn har för generösa skattevillkor och därför måste beskattas hårdare.
Det är ett populärt (och möjligen också populistiskt) budskap nu när den folkliga indignationen mot den internationella finanssektorns sätt att fungera med all rätt är enorm.  Men FL:s argumentation är ihålig.

Primo:  FL börjar med påståendet att det råder bred politisk enighet i Europa om att finanssektorn är underbeskattad. Kanske det, men att det råder bred enighet är inget argument. Vad är det med finanssektorn som gör oss ursinniga. Jo, att den fungerar så illa att den störtar världen i gigantiska kriser med massarbetslöshet som följd. Detta beror inte på för låg beskattning utan på den incitamentsstruktur som uppstått i sektorn, det vi kallar moral hazard. Man kan tjäna pengar på att ta orimliga risker och ta hem vinsterna när det går bra, men låta skattebetalarna ta hand om förlusterna när det går åt fanders. FL:s skatteidéer löser inte detta grundläggande problem. Det krävs nya regelverk för finanssektorn som säkerställer att finansföretagens ägare och ledningspersonal tvingas ta förlusterna när riskerna faller ut.

Secundo: FL tycks inte bry sig om vilka som faktiskt betalar skatter på finanssektorn. Transaktionsskatter, moms osv. betalas i praktiken av kunderna och finanssektorns ägare i proportioner som beror på elasticiteterna i efterfrågan och utbud. Det är troligt att en stor del, kanske större delen, av sådana nya skatter, i praktiken kommer att betalas av finanssektorns kunder genom högre avgifter av olika slag.

Tertio: FL prisar särskilt den brittiska stämpelskatten som läggs på handeln med aktier i brittiska företag, eftersom den inte är lika snedvridande och farlig som den svenska valpskatten under 80-talet visade sig vara. Valpskatten planerades ge 1½ miljard kr, vilket i och för sig bara var någon promille av BNP, men den genererade i praktiken bara några tiotal miljoner, eftersom handeln som skulle beskattas försvann utomlands. Den brittiska stämpelskatten är en klart bättre variant från denna synpunkt, men den ger en statsinkomst på bara 2-3 promille av BNP, trots att Storbritannien har en mycket stor finanssektor. I Sverige skulle vi sannolikt få in något sådant som 1 promille av BNP. De offentliga intäkterna skulle alltså öka med bara ett par promille. Det blir inte bättre äldreomsorg eller minskad barnfattigdom av det och det blir inte någon nämnvärd minskning av finanssektorns storlek och aktivitet.

Quatro: FL säger inte vem som ska få dessa pyttesmå intäkter, EU eller medlemsländerna. Men allt pekar på att syftet med att föreslå transaktionsskatter på finanssektorn på EU-nivå är att skapa en skatteintäkt som skall gå direkt till Bryssel. Det är visserligen fråga om mycket små skatteintäkter, men det skulle vara ett stort genombrott för en ny princip. Under mina fem år i EU-parlamentet hörde jag otaliga inlägg av parlamentsledamöter och höga tjänstemän om det förödmjukande i att EU var beroende av bidrag från medlemsländerna. EU måste få egen beskattningsrätt för att kunna bli en fullfjädrad federal superstat, var det ständigt upprepade budskapet. En helt korrekt analys! Och just därför är det viktigt att inte bryta principen. FL säger inte ett ord i frågan. Jag tror jag vet varför.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar