söndagen den 22:e januari 2012

Christer Gardell, euron och den tyska industrin

Christer Gardell är en självständig och frispråkig riskkapitalist som det finns anledning att lyssna på. Det gäller även hans synpunkter i Carolina Neuraths intervju med honom i lördagens SvD Näringsliv (21 jan). Men hans svepande synpunkter på euron och Tyskland och, därmed på eurozonens framtid är inte övertygande. Gardell säger att euron inte ”kommer att brytas upp nästa vecka” och utvecklar sin tankegång så här. ”- För det första är det alldeles för komplicerat. Och den största förloraren på att euron bryts upp vore Tyskland.”  Han drar slutsatsen att en återskapad tysk valuta skulle ”apprecieras med säkert 100 procent. Det skulle knäcka tysk industri och föra ner Tyskland i en recession. Tyskarna kommer aldrig att gå med på att euron bryts upp.”
Det finns flera invändningar att göra. Den viktigaste är naturligtvis att de förfärande ekonomiska konsekvenserna av en eurokollaps inte i sig är en garanti för att en sådan kan undvikas. Då skulle klokt folk år 1938 ha kunnat vifta bort risken för världskrig med att ett sådant skulle kosta tiotals miljoner människoliv, lägga många av Europas och världens städer i ruiner och medföra enorma lidanden för hundratals miljoner oskyldiga människor. Som vi vet blev det världskrig i alla fall. Frågan är alltid om det finns beslutsfattare som både ser farorna och har möjligheten att göra något för att förhindra krisen. Andra världskriget bröt ut, men kalla kriget blev däremot aldrig hett tack vare MAD (Mutually Assured Destruction). Båda supermakterna hade kärnvapen med ”second strike capability”, varför ingen kunde vinna på att trycka på knappen. Även i ett sådant läge kan det gå snett. Minnens Dr. Strangelove! Lyckligtvis gick det inte snett.
Det är alltså visserligen sant att Tyskland verkligen vill hindra en eurokollaps. Frågan är om landet kan klara uppgiften. Jag tror liksom Gardell att det mest sannolika svaret på frågan är ja, men jag känner mig verkligen inte säker. 55 procents sannolikhet kanske. Redan om Grekland måste lämna eurozonen, hotar en okontrollerbar spridning av misstron mot andra medlemmar av Club Med, som kan leda till en eurokollaps trots tyska försök att hindra den.
En annan invändning är att det som Tyskland fruktar, dvs. en kraftig förlust av konkurrenskraft mot södra euroområdet, ju är nödvändig för att komma ur eurokrisen. Det är egentligen inte statlig skuldsättning i allmänhet som är problemet. Problemen uppstår när det är stora bytesbalansunderskott som har lett till skuldsättningen. Japan har världens största offentliga skuld, över 200 procent av BNP, men eftersom det inte ligger någon upplåning utomlands bakom, har Japan näst Schweiz världens lägsta räntor. Alla vet att Grekland, Italien, Spanien och Portugal måste förbättra sin konkurrenskraft mot Tyskland och Nordvästeuropa. Eftersom de inte har någon egen valuta som kan falla, måste detta ske genom att de klarar att hålla en lägre pris- och lönestegringstakt än framför allt Tyskland under många år, dvs. tysk industri måste förlora konkurrenskraft mot dem. Detta är inte en olycklig biprodukt utan själva syftet med den nu förda politiken, som ju går ut på att sänka offentliga utgifter och höja skatter så att skyhög arbetslöshet och företagskonkurser tvingar fram fallande löner (och fallande priser på inhemska non-tradeables som turisttjänster). Det är det man menar med uttrycket ”interndevalvering” som är en samhällsekonomiskt och socialt enormt kostsam metod att återställa balansen i en ekonomi.
Om de inblandade länderna har gemensam valuta, så är det så här det går. Det var det vi sa, vi på nejsidan i folkomröstningen. Euron gjorde det möjligt att vansköta ekonomin genom vallöften och röstköp finansierade med lån i Grekland, Italien och Portugal och gjorde det samtidigt omöjligt för Spanien och Irland att hindra en privat skuldexplosion, eftersom de inte hade en egen valuta och därmed inte en självständig penningpolitik som kunde anpassas till landets ekonomiska behov. Europrojektet bär därför en stor del av skulden för den europeiska krisens uppkomst. Eurosystemets quixotiska försvarare kommer då och då med den egendomliga invändningen att Island, Storbritannien och USA minsann också har råkat illa ut fast de inte var med i eurozonen. Och visst är det så!  Ingen har förnekat att man kan ställa till det för sig även när man har en egen valuta. Men man drivs inte motståndslöst in i kris därför att man saknar tillgång till en egen penningpolitik och det är enormt mycket lättare att ta sig ur en hemmagjord kris om man har en egen valuta och en egen centralbank. Det är det vi ser nu.
Slutligen! Gardell säger svepande att om euron försvinner kommer den tyska valutan att stiga med 100 procent, tysk industri kommer att knäckas och Tyskland går in i djup recession. Men tänk efter! Vilka skulle betala så enormt mycket för valutan från ett land vars industri är helt knäckt och som går in i djup recession. Det finns marknadskrafter som efter en del tumult driver fram en 20-30 procent högre tysk växelkurs mot Club Med. Det leder till att tysk industri går dåligt och krymper och under en period blir det högre arbetslöshet i landet. Men det är ju just det som måste inträffa, om eurozonen skall ta sig ur problemen. Nu tvingas Club Medländerna ta enorma anpassningskostnader men slutmålet är ändå just att tysk industri skall förlora konkurrenskraft mot dem.

torsdagen den 19:e januari 2012

Trivialekonomi Lektion II; Incidenslära eller vad används barnbidragen till

Incidenslära eller övervältringsteori låter inte så lockande kanske. Men om vi ställer frågor av typen vad används barnbidragen till, vem betalar arbetsgivaravgifterna, kan vi styra ulandsbiståndet till de ändamål vi vill gynna, verkar det intressantare.
När jag började läsa nationalekonomi för ett drygt halvsekel sedan, råkade jag läsa en beskrivning av hur Österrikes Marshallpengar hanterades. Österrike var det land som fick mest Marshallhjälp per capita av alla mottagarländerna. Men när landet även begärde pengar för reparation av Wienoperan blev det nej. Enligt reglerna kunde inte Marshallpengar användas till sådant. Den österrikiska regeringen som redan hade anslagit ett betydande belopp av skattemedel för att reparera ett vattenkraftverk uppe i Alperna, gick då in till Marshalladministrationen och äskade pengar för detta och si, det gick alldeles utmärkt. Det var just sådant som Marshallpengarna var tänkta för. De skattemedel tänkta för vattenkraftprojektet som därmed frigjordes användes istället för att reparera Wienoperan.
Man behöver inte vara ekonom för att förstå att i en fundamental mening gick Marshallpengarna till Wienoperans reparation i alla fall, trots att de pengar som betalades ut från Marshalladministrationen formellt juridiskt gick till vattenkraftsprojektet.
Om SIDA anslår ett biståndsbelopp som skall gå till omfattande brunnsborrning i ett biståndsland kan det bli likadant. Om landet ändå hade tänkt genomföra sådan brunnsborrning, frigörs nu de tilltänkta medlen och kan användas för att bygga ett nytt presidentpalats, förse högre ämbetsmän med nya tjänstemercedesar eller köpa stridsvagnar.  SIDA kan kontrollera noggrant att de medel som betalas ut från Sverige verkligen går till brunnsborrning och kommer att finna att så sker, formellt juridiskt. Men i praktiken gick pengarna till något annat.
En viktig slutsats här är att anslagna pengar bara går till ett av givaren bestämt ändamål till 100 procent, om mottagaren inte alls skulle komma på tanken att satsa på detta ändamål på egen hand! Om mottagaren däremot är inställd på att genomföra det givaren vill oavsett om han får något bistånd eller ej, så kommer stödet att helt och hållet gå till andra ändamål. Och sedan finns det utfall längs hela skalan däremellan
Och vem betalar det vi till vardags kallar arbetsgivaravgifter? Ja, formellt är det arbetsgivarna, men i praktiken? Var och en förstår nog att i lönebildningen, via individuella och kollektiva löneförhandlingar, är det den totala lönekostnaden inklusive arbetsgivaravgifter som är avgörande. Om arbetsgivaravgifterna sänks, ökar löneutrymmet och lönerna stiger ungefär lika mycket. Om arbetsgivaravgifterna höjs, minskar löneutrymmet och de anställda finner dystert att de måste acceptera lägre löneökningar. Ingen tror att det finns ett betydande utrymme för löneökningar som inte utnyttjas utan går till företagens vinster och som staten därför kan dra in till statskassan i form av arbetsgivaravgifter utan att påverka lönerna. Att tro något sådant är i själva verket en grov förolämpning mot löntagarna och deras förhandlare.
Lika förolämpande är det mot Sveriges föräldrar att tro att barnbidragen i huvudsak går till mat, kläder och prylar åt barnen. Om man tror det, tror man ju att föräldrarna skulle låta barnen äta dåligt, gå illa klädda och klara sig utan sportutrustningar och leksaker, om det inte funnes barnbidrag. Men det normala är säkert att föräldrar om barnbidrag inte finns, prioriterar barnens behov och offrar egen bekvämlighet och njutning. Det betyder att barnbidragen därför i praktiken i huvudsak går till att höja föräldrarnas levnadsstandard.
Här ser vi dock samtidigt att det inte är fråga om noll-ettlösningar. Om vi inför eller höjer kraftigt barnbidragen i ett land kommer naturligtvis barnen att få en del av kakan. Hela familjen kan åka till Funäsdalen på sportlovet, det finns pengar till dyrare dataspel osv. Hur stor del som går till barnen beror på preferenser, prisrelationer osv. 
Vi kan dock alltid ställa frågan vad en tvåbarnsfamilj skulle göra om den hade 12 000 kr mer per år att disponera. Dyrare semester, snyggare gångkläder för föräldrarna, liten motorbåt, restaurangbesök, ökat sparande? När vi har tänkt igenom detta har vi svaret på vad en höjning av barnbidraget med 500 kr/månad skulle gå till. Poängen är att det knappast skulle spela någon roll om det är höjda barnbidrag, löneökningar, skattesänkningar eller lägre räntekostnader på villan som genererar 12 000 kr mer per år att disponera.
Eller ta momsen. Vem betalar den? Formellt betalas den in av butikerna vi handlar i, men det är nog uppenbart för alla att den övervältras på kunderna så att varorna är så mycket dyrare som krävs för att butikerna skall ha ungefär samma avkastning på sin verksamhet som om det inte fanns någon moms.

Sådär kan man hålla på och konstatera att det är lätt att se vilka som formellt betalar men ganska svårt att avgöra vilka som faktiskt betalar och det är svårt att se till vilka ändamål. Däremot är det inte svårt att förstå principerna. Om du inte förstod dem förut, gör du det nu. Ty konstigare är det inte. 

onsdagen den 18:e januari 2012

En kul grej hände på vägen till Forum

På väg hem från gymmet åkte jag till Forum (Nacka) för att köpa en krabba till kvällsmat.  (Jag är gräsänkling). Jag funderade i bilen över om det inte vore en god idé att ta upp frågan om varför vi (Sverige) måste vara med i EU:s kärna med utgångspunkt från de motsvarande idéer som vår störste ekonom Knut Wicksell hade. (Det kommer i morgon.) Därför tittade jag i Torsten Gårdlunds Wicksellbiografi. I förordet konstaterar Gårdlund att Wicksell, född 1851, tidigt radikaliserades och drogs in i kampen mot konservatism och merkantilism. Som alla liberaler stred han naturligen mot ”en adel, som levde i överflöd och grundade sin ställning på arv” men under åttiotalismen kom den liberala kritiken även att ”riktas mot industrisamhället nya överklass”.
Bakgrunden var (och jag citerar Gårdlund igen): ”De radikala idéerna närdes också av oviljan mot en ökad ekonomisk ojämlikhet inom den borgerliga klassen. Med den industriella genombrottstidens höga förräntning – i det tredje kvartsseklets Sverige låg den för storföretagen vid något sådant som 8 à 10 procent per år – kunde ett antal fabriksidkare, grosshandlare, redare och bankmän mångdubbla sitt kapital och till följande generation utskifta betydande förmögenheter.”
Notera förräntningen under denna dynamiska Gründerzeit, 8-10 procent! Idag skulle de flesta VD:ar få sparken om de hade så låga ambitioner. Avkastningsmålen läggs på 15-20 procent i vår tid och uppnås under korta perioder som avbryts av finansiella kriser, just därför att målen är orealistiska. Vi vill gärna tro att det är tvärtom, att det tjänades storkovan under den tidiga kapitalismens tid och att vi nu har en mera balanserad och modest utveckling. Så icke!
Avkastningskraven på företagen är en viktig förklaring till de återkommande kriserna och hänger antagligen ihop med bonussystemen och kapitalägarnas underläge mot VD:ar och topptjänstemän. En ägarlös kapitalism är nog farlig.

Sverige utanför EMU; några juridiska och politiska aspekter

Vi står nu mitt uppe i en eurokris som hotar att krossa valutaunionen och kanske också dra med sig hela det europeiska projektet i fallet. Att landets politiska ledning diskuterar då diskuterar hur Sverige skall lyckas komma med i den s k europakten väcker stor oro bland Sveriges medborgare varav bara tio procent nu stöder inträde i valutaunionen. Håller statsledningen och socialdemokraterna på att driva in Sverige i ett en situation som så småningom leder till att vi måste gå med?
I min bok Europa ja - euro nej utgiven 2003 före folkomröstningen avslutade jag med ett avsnitt som hette Sverige utanför EMU; några juridiska och politiska aspekter   Jag lägger in dessa fyra sidor här på min blogg, eftersom jag tror att de kastar ljus över frågan. Jag ber om ursäkt över att ett par noter hänvisar till andra delar av boken.            

När Sverige förhandlade om medlemskap under 1993 och första halvåret 1994 stod det klart att det skulle bli svårt eller omöjligt att få ett ja i folkomröstningen, om ett ja också innefattade ett ja till EMU. Detta hade uppenbarligen kommissionens förhandlare förståelse för och problemet löstes genom att de svenska förhandlarna överlämnade ett dokument där Sverige förklarade att Sveriges riksdag skulle ta ställning till EMU-medlemskap senare. Därmed kunde man inför folkomröstningen i november 1994 lova att detta inte var ett ställningstagande till valutaunionen. Eftersom det var majoritet för nejsidan hela hösten 1994 utom under en kortare tid före och efter folkomröstningen, finns det starka skäl att anta att det hade blivit nej liksom det blev i Norge, om EMU hade ingått i paketet.

Det står således alldeles klart att svenska folket aldrig har sagt ja till medlemskap i EMU. Eftersom socialdemokraterna aldrig har gått till val i frågan saknar dessutom regeringspartiet mandat att låta riksdagen avgöra frågan. Eftersom väl över hälften av dess sympatisörer är emot EMU-medlemskap är det dessutom omöjligt för partiet att skaffa sig ett sådant mandat utan att drabbas av ett stort valnederlag. Mot denna bakgrund kan man inte hävda att en stor riksdagsmajoritet är för EMU-medlemskap. Eftersom det största riksdagspartiets företrädare saknar mandat från väljarna i frågan, kan vi inte veta hur Sveriges riksdag ställer sig.

Därmed har vi hamnat i en juridiskt oklar situation. Kommissionen vill inte utan vidare godkänna Sveriges rätt att stå utanför valutaunionen, eftersom det skulle kunna skapa ett prejudikat, så att nya EU-medlemmar också skulle kunna välja att stå utanför. Kommissionen vill därför upprätthålla föreställningen att Sverige står utanför tills vidare, därför att vi inte uppfyller de krav som ställs för EMU-medlemskap. Därför måste Kommissionen en gång om året motivera vårt utanförstående med att vi fortfarande inte uppfyller dessa krav. Detta är emellertid en besvärlig uppgift, eftersom Sverige är en riktig mönsterelev. Kraven gäller i första hand de offentliga finanserna, inflationstakten och räntenivån och dessvärre (från denna synpunkt) är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i EU i dessa avseenden. Vi har haft lägre inflation än Tyskland under det senaste årtiondet, vi har tillsammans med Finland och Danmark de största budgetöverskotten i EU, den offentliga sektorns bruttoskuld ligger mycket lägre än euroländernas genomsnitt och obligationsräntorna ligger bara några tiondels procentenheter över de tyska.[1]

Kommissionen tvingas därför hävda att Sverige inte är kvalificerat för EMU-medlemskap därför att vi inte har varit med i det s k ERM-systemet. ERM är ett system för fasta växelkurser mellan euroländer och EU-länder som inte är med i valutaunionen. Det är inte alldeles klart om detta verkligen enligt traktatbestämmelserna är ett villkor för EMU-medlemskap, men det kan möjligen hävdas. Men deltagande i ERM[2] är frivilligt, det kan vi inte tvingas till.

Så ser läget alltså ut rent juridiskt för Sverige. Så länge vi inte går med i ERM är vi inte kvalificerade för att få vara med i EMU och att gå med i ERM är frivilligt. Därmed tycks det alltså från en spetsfundigt legalistisk utgångspunkt faktiskt vara möjligt för Sverige att vara med i EU utan att gå med i valutaunionen och detta trots att vi inte har någon undantagsklausul som Storbritannien och Danmark.  

Sådana legalistiska spetsfundigheter är dock inte avgörande. Den intressanta frågan är den politiska. Kan Sverige utsättas för ett politiskt tryck från övriga medlemsländer att antingen gå med i EMU eller tvingas lämna EU, vilket jaanhängare ofta påstår. Svaret är nej! Det finns åtskilliga uttalanden från höga tjänstemän i Kommissionen som gör klart att Sverige inte kommer att tvingas att gå med i valutaunionen mot sin vilja. Eftersom Sverige är en ganska stor nettobetalare till EU:s budget och genomför alla beslut som fattas i Bryssel snabbare och lydigare än de flesta andra länder, är föreställningen att Sveriges EU-medlemskap skulle komma att ifrågasättas, om vi fortsätter att stå utanför EMU, mycket illa underbyggd.[3]

Egendomligt nog innebär växelkurskravet att man måste bevisa att kronan kan ha en helt stabil växelkurs mot euron för att man skall få tillstånd att gå med i EMU samtidigt som ett huvudargument för medlemskap i EMU är att man då undgår den växelkursvolatilitet som påstås vara oundviklig vid utanförskap.

Kommissionen tvingas således förklara att Sverige kan fortsätta att stå utanför valutaunionen därför att landet inte uppfyller kravet på en stabil växelkurs mot euron under de två närmast föregående åren. Men det är inte heller lätt. Kronan har visserligen svängt ganska mycket mot euron. Från sitt svagaste läge veckan efter terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 till februari i år steg kronan med ungefär 9 procent mot euron, vilket ju är en ganska stor förändring. Men EU tvingades under valutakriserna 1992-1993 acceptera att svängningarna fick vara upp till 15 procent åt endera hållet inom det s k ERM-systemet,[4] Det betyder att kronan faktiskt uppfyller det kravet också.

Det är därför nödvändigt att definiera kravet som att ett land som skall in i valutaunionen i princip skall ha varit med i ERM-systemet i två år. Men då uppkommer andra problem. För det första släpptes Finland och Italien in tillsammans med övriga länder den 1 januari 1999, trots att de inte hade varit med så länge som två år. Detta kan dock lösas genom att Kommissionen accepterar att den formella ERM-anknytningen kan få vara något kortare. För det andra är emellertid euroländerna oerhört angelägna om att få med Storbritannien och alla vet att Storbritannien, om det skulle välja att ansöka om medlemskap i valutaunionen, inte kommer att acceptera någon längre väntetid i ERM-systemet. Därför tolkas kravet nu som att man skall ha varit med i ERM under någon tid, för det har ju Storbritannien varit även om de lämnade systemet för över tio år sedan, hösten 1992! Sverige har däremot aldrig varit med i ERM utan valde bara att på egen hand fixera kronans kurs mot eurons föregångare ecun, som ju inte var en riktig valuta utan en räkneenhet baserad på en sammanvägning av de då existerande EU-valutorna.





[1] Läs mera om detta under politiskt argument nr 11 nedan och i fördjupningskapitel V.

[2] ERM står för Exchange Rate Mechanism

[3] Efterhand som nya stater blir EU-medlemmar ökar skillnaderna mellan länderna och det blir alltmera nödvändigt att gå in för en modell med flexibel integration där mindre grupper av länder enas om mera djupgående samarbete på valda områden. Det kommer då att te sig helt naturligt att vissa länder med en produktions- och utrikeshandelsstruktur som skiljer sig grundarstaternas står utanför EMU. Läs mera om detta i fördjupningskapitel III: Institutionell konkurrens eller harmonisering uppifrån?
[4] Det land som för närvarande är med i ERM är Danmark, som alltså håller den danska kronans kurs fast  mot euron. Danmark har därvid på eget bevåg valt att hålla kursen inom mycket snäva marginaler på 1,25 procent uppåt eller neråt, trots att det alltså är tillåtet med hela 15 procent åt vardera hållet.  

onsdagen den 11:e januari 2012

Trivialekonomi Lektion I; Dags för sex timmars arbetsdag?

I förra veckan beslöt Vänsterpartiets kongress åter att kräva sex timmars arbetsdag med (i huvudsak?) oförändrad lön. Ett sådant förslag reser många frågor. Skall det lagstiftas om detta? Bör inte facket och enskilda välja arbetstid och förhandla med arbetsgivarna. Den optimala arbetstiden är mycket individuell och varierar under livet.  Om någon frågar mig, skulle jag svara att jag tror att de flesta borde välja att jobba färre timmar och få mer tid med livspartner och barn, mer tid för läsning av skönlitteratur och historia, mer tid för segling, mer tid att sitta vid borden och diskutera med vänner, mer tid att stå på borden och sjunga med vänner, mer tid att gå i kyrkan. Glömde jag något? Men då måste vi med öppna ögon acceptera lägre materiell konsumtion under den yrkesaktiva delen av livet, lägre pensioner därefter och mindre resurser i välfärden.
Syftet här är emellertid att syna ett vanligt argument för att sänka arbetstiden, nämligen att vi då delar på jobben och sänker arbetslösheten. Tanken är att om alla jobbar åtta timmar om dagen och går ner till sex, så sjunker antalet arbetade timmar kraftigt. Om alla jobbade fulltid, skulle antalet arbetade timmar ju falla med en fjärdel eller 25 procent. (Nu arbetar omkring en fjärdedel idag deltid, i huvudsak halvtid, så nedgången i procent skulle inte bli riktigt så dramatisk.) Då kommer arbetsgivarna att tvingas anställa fler för att klara produktionen och eftersom vi har många arbetslösa, är det lätt att rekrytera nytt folk, sägs det. Och eftersom de offentliga utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och annan arbetsmarknadspolitik då faller kraftigt, kan staten kompensera arbetsgivarna för den höjda timlönekostnaden utan att försämra budgetbalansen. Perfekt alltså?
Det finns dessvärre en hake. Upplägget bygger på antagandet att de arbetslösa har samma kompetenser som de redan sysselsatta och därför utan större problem kan gå in och ersätta de senare när de drar ner sin arbetstid. Men om så vore fallet, borde ju riksbanken redan ha sänkt räntan och därmed stimulerat ekonomin, så att dessa arbetslösa redan hade fått jobb. Lägre ränta skulle ju inte leda till inflation om det finns lättillgängliga lediga arbetskraftsresurser som lätt kan gå in i produktionen.
Eller varför har inte regeringen redan höjt barnbidragen och garantipensionerna och sänkt inkomstskatten. Då skulle ju den totala efterfrågan på varor och tjänster ha stigit och därmed efterfrågan på arbetskraft, så att de arbetslösa hade fått arbete den vägen. 
Ingenting kan vara mer lockande för riksbanken än att sänka räntan och skapa full sysselsättning utan ökad inflation. Och ingenting kan vara mer lockande för en regering än att dela ut pengar och bli populär och ändå inte försämra budgeten, eftersom arbetslöshetsersättningarna sjunker och skatteintäkterna stiger när fler är i arbete. Är riksbankdirektionen och regeringen dumma eller direkt illvilliga?
Naturligtvis inte! Vi vet alla det sorgliga svaret. Det är mycket enkelt och mycket populärt att öka efterfrågan på arbetskraft, men tyvärr kommer denna efterfrågan i huvudsak att rikta sig mot dem som redan har jobb och därmed driva upp lönenivåerna och inflationstakten och underminera konkurrenskraften. De arbetslösa är i huvudsak lågutbildade, felutbildade, dåliga i svenska, saknar arbetslivserfarenhet, bor på fel ställe osv. Det är därför vi har hög arbetslöshet. Men detta betyder också att en arbetstidsförkortning inte leder till att vi delar på jobben utan till överhettning på delar av arbetsmarknaden och därmed till inflation. Ganska lätt att förstå, tycker jag.
Invändningen är naturligtvis att vi då måste kompetensutveckla de arbetslösa, se till att inga ungdomar misslyckas på högstadiet och gymnasiet osv. Ja visst! Men om vi klarar det, så står ändå valet mellan att sänka arbetstiden eller att de flesta arbetar bortåt åtta timmar om dagen och gör det möjligt att klara barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg på ett sätt som är värdigt en civiliserad nation.  Politik är att välja mellan faktiskt möjliga alternativ. Än så länge är dessvärre inte dessa alternativ möjliga.

Vi behöver mer trivialekonomi för demokratins skull

Nationalekonomin som vetenskap missförstås av flertalet människor och troligen också av flertalet politiker.  Det finns grundläggande insikter i ämnet som man inte behöver studera i åratal utan kan ta till sig i länsstolen med hjälp av enkla texter och ett öppet sinne. Och varje medborgare bör ta till sig dessa insikter för att ”government by discussion” skall kunna fungera.

Det första missförståndet
är föreställningen att nationalekonomers huvudverksamhet är att göra makroekonomiska prognoser för Sverige, Europa och världen. Nationalekonomer antas finnas för att svara på frågan hur det kommer att gå med tillväxt, arbetslöshet, inflation, ränta, börskurser och fastighetspriser på kort och lång sikt?

Detta är helt tokigt. Det är ganska få forskare som arbetar med makroekonomiska prognoser, men det är naturligtvis det område som allmänheten mest kommer i kontakt med, eftersom det är detta som mest intresserar individer, företag, intresseorganisationer och politiker och därmed också media. Därigenom uppkommer i sin tur föreställningen att nationalekonomi  i huvudsak handlar om att förutspå hur det kommer att  gå.

Eftersom makroekonomiska prognoser egentligen är omöjliga att göra och därför oftast är helt felaktiga just då de skulle behöva vara helt riktiga, är allmänhetens förtroende för nationalekonomin som vetenskap lågt. Att förutsäga svensk ekonomisk tillväxt eller kronkursen för år 2014 är lika omöjligt som det är för meteorologer att idag tala om hur vädret blir i Båstad de två första veckorna i juli i år eller hur världens klimat ser ut om 50 eller 100 år. Och observera då att meteorologi är en ”hård” vetenskap som bygger på fysik, kemi och matematik, medan nationalekonomi dessutom måste hantera psykologiska frågor om hur människor i olika positioner fattar beslut.

Både världens ekonomi och världens väder och klimat beror av samspelet mellan alltför många variabler och parametrar som vi inte kan kvantifiera och hantera i våra modeller.  I ekonometriska modeller liksom i meteorologiska måste man därför anta att många viktiga parametrar kommer att behålla ett antaget värde under prognosperioden.  Men det gör de normalt inte.

De makroekonomiska prognoserna för 1950-51 slog helt fel, därför att prognosmakarna under 1949 dumt nog inte hade tagit hänsyn till att Nordkorea skulle komma att invadera Sydkorea den 25 juni 1950 och att världen därmed skulle komma att uppleva en enorm råvaruprisuppgång och en påföljande häftig allmän inflation. De makroekonomiska prognoserna för 1974-75 slog lika fel därför att prognosmakarna hade försummat att ta hänsyn både till att Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser skulle falla ihop i mars 1973 och till att det redan snabbt stigande oljepriset skulle fyrdubblas genom OPEC-ländernas oljeembargo i oktober som drevs fram av västvärldens stöd till Israel under Yom Kippurkriget. Det blev skyhög arbetslöshet och skyhög inflation i hela västvärlden, tvärtemot prognoserna.

Och prognoserna för 2008-09 blev helt fel, eftersom prognosmakarna inte beaktade att den det skulle bli en global finanskris hösten 2008 därför att den internationella finanssektorn hade byggt upp helt groteska volymer av lån utan tillräcklig säkerhet och baserade på ohållbara kreditförsäkringar.  Sveriges riksbank höjde räntan i juli 2008 för att motverka överhettning. Ett par månader senare såg världen ut att vara på väg mot finansiell kollaps och global depression.

Självklart förstår alla att prognosmakarna inte kunde förutse dessa händelser. Men det är inte bara sådana omvälvande globala politiska och ekonomiska kriser som då och då välter spelet över ända. Mindre omvälvande men lika oförutsägbara förändringar inträffar hela tiden.  

Betänk att om Konjunkturinstitutet eller Nordea säger att svensk tillväxt hamnar nära noll i år och att arbetslösheten därför stiger något medan inflationstakten sjunker, så vilar detta underförstått på förutsättningar som att eurosystemet inte imploderar och får hela EU-projektet att kollapsa, att Iran inte stänger Hormuzsundet, att Nordkorea inte ger sig in i några kärnvapenäventyr, att Israel inte slår till mot Irans anrikningsanläggningar osv.

Det andra missförståndet
är föreställningen att nationalekonomisk teori är mycket svårbegriplig, att den består av matematiskt formulerade teser som bara avancerade forskare klarar av att hantera. Det är ungefär som att säga att fysik är obegripligt därför att man har läst om Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori och inte riktigt klarat ut det där med gravitation, acceleration och ekvivalensprincipen.  Men för vanliga medborgare är Newtons fysik, termodynamikens huvudsatser och ellärans grunder nog tillräckligt för att i en allmän mening kunna förstå frågor om planetsystem, energiproduktion, lägesenergi, resursuttömning och skillnaden mellan effekt och förbrukning i elsystemet.

Likadant är det med nationalekonomi. Det finns en grundläggande teori som de flesta ekonomer står bakom och som alla lekmän kan förstå om de bara är beredda att tänka efter.  Och om en stor majoritet av medborgarna i demokratierna skulle få detta klart för sig skulle den demokratiska processen fungera riktigt bra. Jag hade därför tänkt att jag efter hemkomsten från EU-parlamentet i förfjol skulle ägna mig åt att sprida sådan kunskap och alltså etablera mig som en ledande ”trivialekonom” i landet. Huvudpoängen skulle vara att på ett enkelt sätt förklara vad grundläggande ekonomisk teori säger om olika frågor som är uppe för politisk debatt och beslut.  Det handlar då om den ekonomiska teori vi lär ut till studenterna på grundnivå vid våra universitet, den triviala nationalekonomin, som akademiska nationalekonomer med självaktning tenderar att gå förbi i sina offentliga framträdanden.
Det finns en svensk ekonomsajt som gör något i den vägen. Den heter Economistas och jag rekommenderar den varmt (www.ekonomistas.se) . Den ” består av sex forskare i nationalekonomi som brinner för saklig samhällsdebatt och nationalekonomisk forskning” enligt deras egen presentation. Jag håller med om beskrivningen. Men deras kommentarer ligger på en högre nivå. Jag tänkte vara ännu mera trivial.
Jag skall dock faktiskt låna en lista från Ekonomistas som hämtats ur det tacktal som hölls vid nobelfesten av den ene av årets mottagare av 2011 års nobelpris i ekonomi, Thomas Sargent. Nobelpristagaren ansåg att följande sju lärdomar från nationalekonomin var centrala för alla att ta till sig (i min översättning):
1.    Mycket som är önskvärt är ogenomförbart.
2.    Vi måste göra en avvägning mellan jämlikhet och effektivitet.
3.    Andra människor har mer information om sin kompetens, sina ambitioner och sina preferenser än du har.
4.    Alla påverkas av incitament, även människor som vi vill hjälpa. Det är därför sociala skyddsnät inte alltid fungerar som tänkt.
5.    När stat och kommun gör av med pengar på olika ändamål, är det alltid medborgarna som till slut får betala, antingen idag eller i morgon, och antingen i form av explicita skatter eller i form av implicita skatter som inflation eller statsbankrutt.
6.    De flesta vill att andra skall betala för offentliga tjänster och transfereringar (och särskilt då för transfereringar till dem själva).
7.    Det är möjligt för en generation att lägga kostnaderna på senare generationer. Att öka statsskulden är ett sätt liksom det amerikanska socialförsäkringssystemet. Däremot fungerar inte Singapores socialförsäkringssystem så.
Den listan borde alla medborgare (och alla journalister) ha i bakhuvudet, när de skall hantera förslag till ekonomiska åtgärder från politiker och intresseorganisationer. Och listan kan förlängas och konkretiseras. Så nu kommer jag att presentera en Lektion i trivialekonomi en gång i veckan. Den första kommer om några timmar och handlar om vänsterpartiets förslag om sex timmars arbetsdag.   

onsdagen den 4:e januari 2012

Islossning på DN?


”Det finns onekligen goda skäl att hålla armlängdsavstånd till idén om en tät nationell gemenskap. Nittonhundratalets historia utgör en provkarta på hur människor har mobiliserats till besinningslöst våld i nationens namn. Men det som till slut besegrade fascism och nazism var inte gränslös internationalism utan en alternativ form av nationell sammanhållning: öppen, tolerant, demokratisk.
Jag tror det gäller än i dag. Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Snarare handlar det om att ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat. Som Niklas Orrenius avslutade sitt lysande reportage om främlingsfientlighet i DN strax före jul: ’Jag har också Sverige i mitt hjärta. Forever. På gott och på ont.’”
Nej, nej, det är inte, som synes, Jimmy Åkesson som har skrivit detta. Och det är inte jag (tyvärr). Det är Henrik Berggren, DN:s tidigare kulturchef och senare ledarskribent som nu som krönikör säger detta i tidningen. För att läsa hela artikeln klicka på  http://www.dn.se/nyheter/henrik-berggren-lite-hemtrevnad-kan-vara-bra-for-demokratin.
Islossningen tycks vara i full gång på DN med:
-          Bengt Ohlsson som idag över tre sidor går löst på kulturvänsterns förljugenhet och därmed påminner oss om dess skamliga samröre med blodbefläckade kommunistregimer i det nyss förflutna.
-          Henrik Berggren som konstaterar att det var den öppna, toleranta och demokratiska nationalstaten, demokratins vagga, som räddade västvärlden från nazism, fascism och kommunism och som nu borgar för demokrati och fredligt samarbete.
-          Lena Anderssons krönika i måndags som kräver att vi skall börja vara ärliga i debatten och diskutera och bemöta varandras argument i stället för att antingen stämpla varandra som kapitalister, borgarbrackor, vita heterosexuella medelklassare och aningslösa konsumister eller som hel- och halvkommunister, förljugna bidragstagare och självupptagna medlemmar i en klubb för inbördes beundran.
Kanske är det därmed dags för den röda kulturvänstern att sjunga ” La lutte finale - Sista striden det är” en sista gång och med en något annorlunda innebörd än den Pottier och Menander avsåg?
A consummation devoutly to be wished!

måndagen den 2:e januari 2012

Vårt sårbara moderna samhälle

I dagens DN står det om sårbarhet på två ställen. Ingrid Hedström har drabbats av strömavbrott p g av Dagmar och menar att ”strömavbrottet blir en påminnelse om hur sårbar tillvaron ändå är” (s 14). Norges olje- och miljöminister Ola Borten Moe säger om jordskredet norr om Trondheim ”att händelser som denna påminner om vår sårbarhet” (s 15).
Alla tycks på något egendomligt sätt lockas av tanken att vårt moderna samhälle är mycket sårbart. Det är väl en inställning som är släkt med mänsklighetens stora efterfrågan på domedagar. Vi tycks älska prognoser om världssvält med hungermarscher, överbefolkning med 50 miljarder människor, skogsdöd, slut på olja och andra naturtillgångar eller klimatförändringar som gör jorden hart när obeboelig och medför allt fler och allt större naturkatastrofer. Allt helt fel naturligtvis, men på något sätt lockande.
Men i vilken mening är vårt samhälle sårbart? Varje människas tillvaro är naturligtvis sårbar i den meningen att sjukdom, olyckor, arbetslöshet osv. kan slå ner utan förvarning. Men är det verkligen det vi menar med uttryck av typen ”Tänk så sårbara vi är”. Jag har intrycket att vi egentligen menar att vårt moderna samhälle är sårbart p g av sin långt gångna arbetsfördelning och sitt beroende av fungerande kommunikationer, elförsörjning och datornät.  Och underförstått, så var det inte förr i ett ekonomiskt och tekniskt mera primitivt samhälle. När någons fotogenlampa slocknade för att jag fått slut på fotogen, så slocknade inte alla andras fotogenlampor samtidigt, typ. Om byvägen blockerades av en snöstorm fick man uppskjuta besöket på mejerihandeln.
Och visst. Så är det. Idag kan man bli fast på Heathrow i tio timmar, tvingas värma mat över stearinljus någon gång eller få tvätta sig med våtservetter som Ingrid Hedström.  Men sanningen är att moderna samhällen är långt mindre sårbara än tidigare samhällen, om vi ser till konsekvenserna. När jag var barn, fanns det gamla människor som kunde minnas och berätta om hur människor svalt ihjäl i norra Sverige i slutet av 1860-talet p g av felslagna skördar. Det gick inte att transportera fram livsmedel, eftersom Bottenhavet och Bottenviken var frusna och isbrytare inte fanns på den tiden. Och inga lastbilar. Snacka om sårbarhet. 
Städerna kunde plötsligt brinna ner nästan totalt på grund av att trä dominerade som byggmaterial, brandkår nästan saknades och uppvärmning och matlagning skedde med hjälp av eldning av kol eller trä. Nästan hela London brann upp 1666 och många tusen dog. Hela Karlstad brann ner 1865 och 5000 människor blev hemlösa. Hela Sundsvall brann upp 1888 och lämnade 9000 hemlösa.  
Fruktansvärda epidemier härjade ideligen. När koleran slog till i Göteborg 1834 dog en tiondel av befolkningen. Den största pandemin, spanska sjukan, härjade så sent som 1917-1918. Över 20 miljoner, sannolikt många fler, dog i en värld där den totala befolkningen bara var 1,8 miljarder.  I Sverige dog 27 000 människor på ett drygt halvår. Mina föräldrar berättade mycket om detta och vilka barndomsvänner som hade dött. Under min barndom led hela tiden ungefär 100 000 svenskar av tuberkulos och ungefär 10 000 dog varje år i sjukdomen.  Den som fick lunginflammation var i stort sett dödsdömd innan antibiotikan kom efter andra världskriget.
Sådant här är mycket ovanligt numera. Minns vi svininfluensan? Hur många dog? Mycket få. Hur gick det med det förfärliga kärnkraftshaveriet i Harrisburg? Inga dödsoffer alls. Hur många dog i Fukushima i år? Mycket få.
Låt oss sluta vältra oss i tal om det moderna samhället sårbarhet.  Sanningen är att sårbarheten hela tiden minskar och att vi som människor aldrig har varit så trygga mot sjukdomar, olyckor, krig och annat våld.  Nu när vi har smarta mobiler, klarar vi ledigt att fördriva tiden 10 timmar på Heathrow, om oturen skulle vara framme.
Gott Nytt År!