tisdagen den 13:e mars 2012

Eurokrisen gick att förutse

Ovanstående rubrik är från Lars Calmfors kolumn i dagens DN. Klicka på  http://www.dn.se/ledare/kolumner/eurokrisen-gick-att-forutse  Jag rekommenderar läsning av den.  Det är en pedagogisk genomgång av problemet att olikheter mellan euroländerna medför behov av mycket olika penningpolitik men att det bara går att föra en enda gemensam penningpolitik i en valutaunion. De euroländer som idag är i kris är de som skulle ha behövt en mycket stramare penningpolitik under valutaunionens första årtionde. Men eftersom den största ekonomin, den tyska, behövde mycket låga räntor, var den europeiska centralbanken tvungen att föra en mycket lätt penningpolitik. Detta ledde till att staten i Grekland, Portugal och Italien lånade upp pengar och finansierade en på sikt ohållbar efterfrågenivå som medförde stigande inflation i priser och löner och därmed obönhörligt sjunkande konkurrenskraft.
I Spanien och Irland var det istället den privata sektorn som lånade för mycket, när räntorna blev så låga.  Effekterna blev desamma. Priser och löner steg snabbare och den internationella konkurrenskraften försämrades kraftigt. Däremot blev det inte några budgetunderskott och växande statsskulder under processen. De problemen exploderade först när staten måste gå in och rädda banker samtidigt som efterfrågan säckade ihop och därmed skatteintäkterna samtidigt som utgifterna steg för arbetslöshetsersättning och andra krisåtgärder.
Det vi ser är således inte primärt en statsskuldskris utan en eurokris som har lett till en statsskuldskris. Valutaunionen var ett mycket riskfyllt projekt som inte borde ha genomförts under detta historiska skede.
Som Calmfors utvecklar, är huvudproblemet nu att krisländerna tvingas strama åt finanspolitiken i ett läge då deras konkurrenskraft gör det svårt att kompensera inhemskt efterfrågebortfall med ökad export och ökad produktion i den importkonkurrerande industrin. Det stålbad som nu inletts och kommer att pågå i många år kommer att leda till gigantiska sociala och ekonomiska kostnader och möjligen till politiska reaktioner som hotar hela det europeiska projektet.
Calmfors hävdar att eurosamarbetet förmodligen kommer att fungera bättre i framtiden tack vare europakten, men garderar med kryss: ”Men det förutsätter förstås att valutaunionen överlever den akuta krisen.”  Så långt har det gått. En av Europas ledande ekonomer på området, kan påminna om detta katastrofalternativ lite så där i förbifarten!
En invändning jag har är att europakten inte ger så mycket garanti för att valutaunionen ska fungera bättre i framtiden. Europakten stipulerar att inget land får ha ett strukturellt underskott på mer än en halv procent av BNP. Det finns två hakar där. För det första är ett strukturellt underskott något som måste beräknas med någon ekonometrisk modell och det blir inte lätt att komma överens på den punkten. För det andra behöver det ju inte uppstå något budgetunderskott alls som förvarning om att ett euroland är på väg in i kris. Spanien och Irland hade som sagt inga budgetunderskott före krisen och Sverige hade inte heller något budgetunderskott när vi gick in i vår stora kris i början av nittiotalet. Det låter sig kanske sägas att en korrekt kalkyl visar att det ändå finns ett strukturellt budgetunderskott, men att höja skatter och sänka offentliga utgifter med folkligt stöd när den faktiska statsbudgeten visar överskott under hänvisning till ekonometriska kalkyler blir nog svårt inte bara i Grekland och Spanien utan även i Tyskland och Finland.
Jag vill också tillägga till Calmfors genomgång att det finns en inbyggd instabilitet i valutaunionen. Centralbanken kan bara etablera en gemensam nominell räntenivå. Den reala nivån beror sedan på inflationstakten. Det betyder att länder som hamnar i överhettning och inflation får lägre realränta och därmed tendenser till ökad överhettning. Länder med stagnerande efterfrågan behöver lägre realränta men eftersom inflationstakten sjunker får de högre realränta. Svårt att trolla bort detta i en valutaunion.
Ett vanligt påstående från euroanhängare var att den ekonomiska integrationen inom euroområdet skulle komma att göra länderna alltmer lika varandra. Därför skulle i framtiden olika förändringar i världsekonomin påverka euroländerna på ungefär samma sätt och därmed eliminera behovet av olika penningpolitik. Detta var naturligtvis fel och vi var flera som påpekade detta. Det räcker med en blick på den stora valutaunionen USA för att se detta. Bilproduktionen är koncentrerad till Detroitområdet i Michigan, finanssektorn ligger i New York, itindustrin i Kalifornien och Texas, filmindustrin i Kalifornien osv. De internationella förändringarna för bilindustrin har därför slagit enormt hårt i Michigan. Detroit har varit en spökstad i många år.Så ser framtiden ut. Ökad integration leder till ökad geografisk och nationell specialisering, vilket i sin tur gör valutaunioner allt mera riskfyllda från denna synpunkt.
Dessutom är  vinsten av en valutaunion att transaktionskostnaderna (för växling, valutasäkring, information o dyl.)sjunker. Forskningen har dock kommit till att det bara rör sig om en engångsvinst på kanske en halv procent av BNP. Och notera att snabba framsteg inom den finansiella teknologin och informationsteknologi i allmänhet innebär att denna vinst hela tiden sjunker. Kontantbetalningar är på väg att försvinna, vi betalar redan mest med kort och snart med smarta telefoner. Valutaunioner tillhör kanske inte framtiden.
Slutligen: forskningen visar att den amerikanska valutaunionen fungerar därför att folk flyttar mellan delstaterna dit där det finns jobb. Det är inte flexibla löner eller statlig budgetdisciplin som gör systemet stabilt utan arbetskraftens rörlighet mellan delstaterna. Så måste det bli i euroområdet också. Men att flytta mellan euroländer med olika språk och kulturer, olika socialförsäkringar och pensionssystem och olika arbetsmiljölagstiftning är inte lätt och oftast inte lockande. Nu läser vi reportage hållna i tragisk ton om unga välutbildade människor som tvingas lämna Grekland eller Spanien och försöka hitta jobb i Tyskland (eller Finland). Barnen ska ryckas upp från sin skola osv.  Vi bör komma ihåg att detta inte är resultatet av tillfälliga olyckshändelser i utvecklingen utan en nödvändig företeelse i en valutaunion.  


lördagen den 10:e mars 2012

Vänsterblocket opponerar med hjälp av Sverigedemokraterna

Företrädare för (det forna) vänsterblocket säger allt oftare med triumf i rösten att regeringen måste lära sig att den är en minoritetsregering, som måste visa respekt för oppositionspartierna, när den lägger sina förslag i riksdagen. Detta är sant i en teknisk mening. I riksdagsvalet 2010 fick de fyra allianspartierna tillsammans 49,28 procent av rösterna, dvs. en hårsmån från egen majoritet. Men vänsterblocket (S+V+MP) fick sammanlagt bara 43,60 procent, så frågan vilket block som skulle styra fick ett tydligt svar av väljarna. Problemet var att Sverigedemokraterna fick 5,70 procent och därför blev tungan på vågen. Om de stöder vänsterblocket, så har oppositionen 49,30 procent väljarstöd mot regeringens 49,28, Drygt sex miljoner röstade och den borgerliga alliansen skulle alltså bara ha behövt ytterligare litet drygt 900 röster till för att kunna hänvisa till att svenska folkets majoritet stödde dem i valet!

Mandatfördelningen i riksdagen blir ju litet annorlunda, eftersom vårt valsystem inte är helt proportionellt. Den borgerliga alliansen har 173 riksdagsledamöter mot vänsterblockets 156, vilket är ett tydligt övertag, men eftersom Sverigedemokraterna har 20, hamnar regeringen i minoritet om vänsterblocket och Sverigedemokraterna går ihop. Men svenska folket bör hålla i minnet att när sossar, vänsterpartister och miljöpartister karskt säger att regeringen måste ta hänsyn till att den är en minoritetsregering, så är det i praktiken en uppmaning till regeringen att ta hänsyn till Sverigedemokraternas inflytande i riksdagen.

Enligt min uppfattning är det rätt att ta hänsyn till Sverigedemokraternas ställningstaganden, eftersom 5,7 procent av väljarna röstade på dem i senaste riksdagsvalet. Det är mer än vad Vänsterpartiet och Kristdemokraterna fick. Men tycker vänsterblockets företrädare det? Och vågar de säga det?