torsdagen den 31:e maj 2012

Tillnyktring på DN om EU-frågan?


Den europeiska arresteringsordern
I DN:s huvudledare idag medges plötsligt att det finns skäl till kritik mot den ”europeiska arresteringsordern”.  Denna innebär att ett EU-land kan begära utlämning av en medborgare från ett annat EU-land för att ställa vederbörande inför rätta. Tanken är att det skall kunna gå fort, eftersom varje EU-land antas kunna lita på att varje annat EU-land är en demokratisk rättsstat, vars rättsliga processer inte kan påverkas av politiker, klanledare, lokala pampar eller andra makthavare. Därmed har tiden för utlämning kunnat sänkas från ca ett år till drygt två veckor.
DN konstaterar nu att ”Systemet bygger på att det finns stort förtroende för hur rätt skipas i andra länder, och tillräcklig tillit finns ännu inte.” Sant, och vad värre är, det finns inte heller reell grund för tillit till alla EU-länders rättsväsen. Skulle någon känna sig trygg om en dotter efter en fjorton dagars snabbkoll utlämnades på begäran av t ex Ungern, Rumänien, Kroatien, Grekland eller Portugal? DN påminner om att t o m EU-kommissionären Vivianne Reding ifjol varnade för hur systemet fungerar. Den som vill sätta sig in i hur den europeiska arresteringsordern kan fungera, kan gå in på nätet och titta. Den brittiska pressen har rapporterat mängder med egendomliga och upprörande fall.
Det som utlöste den europeiska arresteringsordern var egentligen terrorattentaten mot World Trade Center i New York i september 2001. Brysseleliten tog chansen och DN liksom Folkpartiet och i huvudsak hela det svenska etablissemanget hejade på projektet utan djupare analys. ”Ja till EU” var som vanligt det argument som fick dominera.
Europrojektet är en parallell
Parallellen till europrojektet är uppenbar. Detta kom också till genom en storpolitisk omvälvning, nämligen den tyska återföreningen efter murens fall. Frankrike ville avskaffa Dmarken för att inte Tyskland skulle bli för mäktigt. Någon djupare ekonomisk analys genomfördes inte. En fransktysk maktpolitisk uppgörelse ledde till valutaunionen och det politiska och ekonomiska etablissemanget liksom pressen i EU-länderna hejade aningslöst på. På grund av detta hotas nu inte bara eurosystemet och den politiska maktkoncentrationen till EU:s institutioner, utan hela det frihetens Europa som de fyra friheterna ger oss.
Euron orsakade den irländska ekonomiska tragedin
Och i en signerad ledare på nästa sida i dagens DN konstaterar Gunnar Jonsson att ”På 90-talet spann den keltiska tigern av belåtenhet. En avreglerad ekonomi med låg bolagsskatt lockade till sig multinationella företag och spred välstånd vida omkring. Dessvärre var euroräntan för låg för det överhettade Irland. Lönerna drog i väg. Och mellan 1997 och 2007 fyrdubblades fastighetspriserna.”
Nu är det plötsligt självklart för DN att Irlands (liksom Spaniens) ekonomiska tragedi vållades av eurosystemet.
Kanske kan vi äntligen få en intellektuell EU- och eurodebatt i landet.

tisdagen den 29:e maj 2012

DN på vägen till Damaskus


Nu börjar det hända något i den svenska EU- och eurodebatten. För en vecka sedan skrev kolumnisten David Brooks i DN följande: ”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om det går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”
En kolumnist i DN säger alltså att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll!
Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.
Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.  Det har ju inte funnits några andra att vända sig till. Inom EU är det egentligen bara Storbritannien som erbjuder sina medborgare en demokratisk-pluralistisk debattmiljö i EU-frågor. Ett av de stora partierna, det konservativa, med en oklanderligt demokratisk tradition, en genomtänkt politik och stor regeringsvana, är tydligt EU-skeptiskt och flera stora tidningar som The Daily Telegraph, The Times och The Sun driver en starkt EU-kritisk linje. I Sverige liksom i övriga EU-länder, finns inte sådana partier och tidningar. Kompetent EU-kritisk granskning är sällsynt och medborgarna måste rösta på smala, udda partier och i värsta fall på odemokratiska extremistpartier för att i demokratiska val kunna meddela sin EU-kritik.
I fredags tog emellertid ASM upp Hans-Magnus Enzensbergers starkt EU-kritiska bok ”Det mjuka monstret” och konstaterar att det ligger mycket i hans kritik. Här kommer hon nu med synpunkter som att ”Bristen på demokrati är definitivt en inbyggd och allvarlig svaghet i unionens beslutsapparat. ” och ”Med euron togs det hittills största steget på väg mot en allt fastare union, men den nuvarande krisen visar att det gick alltför fort och inte var tillräckligt genomtänkt.” Tänk om vi hade haft några genomtänkta politiker och kvalitetstidningar som hade intagit den attityden 1995 och 2003. Centerpartiet gick ju emot europrojektet 2003 och Svenska Dagbladet var eurokritiskt under 90-talet, men båda tystnade i frågan.   
Och i söndags kom Peter Wolodarski (PW), DN:s politiske redaktör, med sin söndagskrönika. Den innebär en tydlig förändring i DN:s syn på euron. Visserligen påstår PW att eurokrisen hade kunnat motverkas med inhemska åtstramningar och strukturreformer, men det vet vi alla att i demokratins politiska verklighet är det svårt eller omöjligt att ta sådana politiska beslut när inflationen är låg, räntorna låga och statsfinanserna i hyfsad balans (Spanien och Irland hade inga budgetunderskott alls).  Det var därför den svenska utredningen inför EMU-folkomröstningen (som jag var ledamot av) konstaterade att det är en nackdel att inte ha en egen valuta och penningpolitik som kan anpassas till det egna landets utveckling. Det är emellertid en stor förändring att DN:s politiske redaktör nu säger att ”Den globala finanskrisen satte i gång dramatiken, men det vore intellektuellt ohederligt att förtiga den roll som valutan kommit att spela”.
Nu börjar det likna något. Kanske kan vi få en fungerande demokratisk debatt och opinionsbildning i EU-frågan. Och kanske kan EU-länderna därmed börja återta rätten att styra sig själva i enlighet med folkviljan. Men kostnaden för det ogenomtänkta europrojektet är fullständigt enorm i form av massarbetslöshet, förlorad produktion och sociala tragedier. Det är oetiskt att genomföra gigantiska sociala experiment av detta slag.

måndagen den 21:e maj 2012

Det mest förbjudna enligt DN


Jag läser följande på DN:s ledarsida idag och hoppar högt. Har DN släppt in en övervintrande marxist i finrummet? Så här står det:
”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om de går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”
Det är David Brooks som säger detta förfärliga, att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll. David Brooks är en amerikansk kolumnist som ursprungligen var konservativ, men som rört sig mot mitten och nu skriver i New York Times. Hans syn skiljer sig rejält från den som DN:s egen ledarskribent på området, Annika Ström Melin företräder. Hon konstaterade i en ledare senast i lördags indignerat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”. 
Det måste vara dags att sparka populisten David Brooks och få in en ny kolumnist som kan hjälpa till att få tyst på kritiken av makteliten och EU. ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.” som Ström Melin myndigt avslutar sin ledare.
Rudolf Wall och Herbert Tingsten vänder sig i sina gravar.  

onsdagen den 16:e maj 2012

Reinfeldts etniska svenskar



Har landets statsminister uttalat sig som nazist eller åtminstone sverigedemokrat genom att använda uttrycket etniska svenskar i en intervju i Växjö? Svaret är nej! Sanna Rayman i SvD utreder frågan alldeles utmärkt i ett ledarstick idag, men för den som orkar läsa litet mera om saken kommer här några politiskt inkorrekta, men språkligt-demokratiskt korrekta, reflexioner.

Reinfeldt fick frågan om det inte var dags att stimulera ekonomin nu när vi har massarbetslöshet. Då tänker han så här. Om vi hade allmänt hög arbetslöshet i de flesta grupper och landsändar, vore det rätt medicin. Men när över 90 procent har jobb och arbetslösheten är låg för den stora majoriteten av vanliga svenskar som inte är mycket unga, så är allmän efterfrågestimulans inte rätt medicin. En sådan skulle öka efterfrågan framför allt på dem som redan har jobb, vilket leder till lönestegring för dem och successivt förlorad konkurrenskraft på världsmarknaden för svenskt näringsliv. Det är inte bara en ineffektiv politik utan en direkt farlig politik. Den höga arbetslösheten måste bekämpas med mer selektiva medel som ökar efterfrågan på den arbetskraft som nu är arbetslös. De rätta verktygen är då utbildning, kunskapslyft, instegsåtgärder, coaching, lönesubventioner osv.

Därför påminner Reinfeldt om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar mitt i livet” är låg. De som låtsas tro att han därmed menar att vi kan strunta i de grupper där arbetslösheten är hög, är enligt min mening ohederliga.

Men varför valde Reinfeldt uttrycket ”etniska svenskar mitt i livet” i stället för det politiskt korrekta ”födda i Sverige” och ”äldre än 25”. Generaldirektörerna för SCB (Stefan Lundgren) och IFAU (Olof Åslund) tillrättavisar myndigt statsministern: Det finns inget behov av data om etnicitet (Stefan Lundgren). Jag tycker inte man ska kontrastera svenskar mot invandrare (Olof Åslund).

Min syn är att etnicitet är ett exaktare uttryck än utlandsfödda eller första generationens invandrare i detta sammanhang, även om det är svårt att kvantifiera. Låt mig ta några konkreta exempel. Sakine Madon, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Marian Radetzki, Nalin Pekgul och Theodor Kallifatides är alla födda utomlands, men är centrala gestalter i svenskt offentligt liv, inte som ledare för minoriteter, utan på grund av att de är etniska svenskar med lysande begåvning. Etniska svenskar? Javisst! De talar och skriver en lysande svenska, de är djupt förtrogna med Sveriges samhällsskick, seder och värderingar, maktförhållanden, politik och historia, litteratur, konst och populärkultur. De svänger inte rökelsekaren framför det svenska för att smälta in utan deltar med liv och lust i kritik och försvar av det svenska. Det är det som är definitionen på svensk etnicitet.

De personexempel jag tar är, naturligt nog, kända intellektuella, men vi vet alla att det vimlar av etniska svenskar, som är födda utomlands, men som lever vanliga svenska liv, talar svenska, tittar på SVT och TV4, läser Karlskogatidningen dagligen, är med i sportfiskeklubben, hämtar och lämnar barn på dagis och ställer upp som klassföräldrar.  De har nästan alltid jobb. De arbetar på ICA Maxi i Norrköping, på vårdcentralen i Ektorp eller som lärare i Växjö.  Varför har de jobb? Jo, de är etniska svenskar.

Vi har andra, varav många är födda i Sverige, som är dåliga i svenska, umgås mest med människor från sitt ursprungsland, vänder parabolantennen mot ursprungslandet och står främmande för det mesta i Sverige. De har, naturligt nog, svårt att få jobb och är därför ofta arbetslösa.   

Det var detta som fick Reinfeldt att välja det koncisa uttrycket ”etniska svenskar mitt i livet”. Ett lyckat ordval, tycker jag. Det är ett avsteg från PK, som startar en debatt. Så låt mig fortsätta en bit till i denna.

Är etnicitet ett fult eller i varje fall ”grumligt” ord. Nej inte alls. Begreppet etnicitet finns i svensk lagtext och definieras där. Likabehandlingslagen, utfärdad av Sveriges riksdag den 16 februari 2006 (under Mona Sahlins socialdemokratiska enpartiregering) använder uttrycket och definierar det. I 1 § står: ”Denna lag har till ändamål att … motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.” Och i 2 § kommer definitionen:  
-          etnisk tillhörighet: att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg (samma definition som i Nationalencyklopedin)

Detta betyder att svenska domare kan behöva fastställa etnisk tillhörighet. Var och en bör testa uttrycket. Är alla svenska medborgare etniska svenskar? Nej, samerna, som i stort sett alla är födda i Sverige och är svenska medborgare, anser själva, och vi med dem, att de inte är etniska svenskar. Etniskt är de samer och är stolta över detta. När vi talar om romerna och hur de behandlas i Sverige är det uppenbart att vi anser oss kunna skilja ut dem som en distinkt etnisk grupp. Kanske lika bra att säga det då.

Det finns etniska identiteter som går att definiera och de har inget med hudfärg eller födelseland att göra. Man kan välja etnisk identitet och vilken man väljer har avgörande betydelse för hur livet blir i det land man väljer att leva i.

Post scriptum
För den som vill ha exempel på hur Lars Ohly, Aftonbladet,  socialdemokraterna i Solna osv. har använt begreppet  ”etniska svenskar” rekommenderas Maria K Anderssons artikel i Liv och rätt http://www.livochratt.se/vad-man-far-och-inte-far-saga/ där hon konstaterar att begreppet kanske bara är ett problem för gruppen ”etniska Södermalmssvenskar mitt i livet.”   



onsdagen den 9:e maj 2012

Hans Dalborg behövs i bonusdebatten


Hans Dalborg behövs i bonusdebatten  – nu i vit rustning
På tal om bankernas bonusar och extremt höga löner konstaterar en debattör att i den allmänna atmosfären av moralisk indignation är det lätt att glömma att bankernas ersättningsvillkor också har blivit ett enormt samhällsekonomiskt problem av global karaktär. I jakten på höga ersättningar har bankledningarna höjt risktagandet i sektorn genom att expandera balansräkningarna. Priset för detta beteende betalar vi nu alla.
Lösningen, menar denne debattör, är att lagstifta om högre krav på eget kapital och omstrukturera banksektorn i västvärlden så att skattebetalarnas implicita garanti kan elimineras. Bankerna påstår att de då inte kommer att ha nog med pengar att låna ut till näringslivet, hushållen och den offentliga sektorn, men min debattör säger att när kostnaderna stiger genom den föreslagna lagstiftningen, tvingas bankerna skära ner andra kostnader. Eftersom ersättningen till högre befattningshavare, handlare osv.  ligger ca tre gånger högre än vad som är rimligt, kommer nedskärningarna då att ske där. Både samhällsekonomins stabilitet och den moraliska indignationen får sitt.
Vem är denne debattör? Kan det vara Jean-Luc Mélenchon i L´Humanité under presidentvalskampanjen? Någon av Skånesossarna, typ Tony Johansson? Jonas Sjöstedt? Nej, nej. Det är förre VD:n för Barclays bank och ledamot av Vickers Commission som skriver detta i dagens Financial Times. Han har lämnat bankvärlden, men är nu styrelseordförande för Sygenta, ett storföretag i blåsväder. Han är verkligen inte en golfspelande föredetting.
 Sverige skulle också behöva en opinionsbildare på detta område, en akademiskt högutbildad intellektuell, en framgångsrik och erfaren bankchef som har lämnat bankvärlden men är i fullt slag i det offentliga livet. Det finns en: min förre chef på Nordea, Hans Dalborg. Han uppfyller alla krav utom det att han inte verkade se det samhällsekonomiska problemet med höga bonusar i finanssektorn, när han var ordförande i Nordea. Men nu ser han väl det?

torsdagen den 3:e maj 2012

Konsten att ställa rätt frågor till rätt personer

Håhåjaja! Nu är det strid om EU:s förslag till hur EU-länderna ska minska sin energiförbrukning med 20 procent illa kvickt. Kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet menar att det ska utgå ett påbud från Bryssel att hela EU ska införa individuell mätning av förbrukningen av värme och varmvatten i alla bostäder. Hyresgästernas representant intervjuas och säger att det blir orättvist, därför att det blir dyrare ju mer ytterväggsyta ens lägenhet har. I övrigt inga vettiga frågor från radions journalister.

Så här borde det gå till:

Fråga 1: Är det rimligt att bestämma centralt i Bryssel hur medlemsländerna ska sänka energiförbrukningen? Bör man inte lämna åt dem själva att besluta hur de ska nå det målet? (Denna fråga ställs till It- och energiminister Anna-Karin Hatt eller till EU-minister Birgitta Ohlssson och dessutom till Birgitta Swedenborg, partiledare för EU-kritiska Junilistan och erfaren nationalekonom. Hatt säger antagligen nja till nationell lösning (centerpartist) och Ohlsson antagligen nej (folkpartist). Swedenborg säger ja och förklarar hur viktigt det är att länder kan tävla med varandra i sökandet efter olika ekonomiska  och politiska lösningar, s k institutionell konkurrens. Hon pekar dessutom på att detaljerade regleringar på Brysselnivå blir ofullkomliga kompromisser som sedan är mycket svåra att ändra. Europeisk skleros blir följden.)

Fråga 2: Är det bra att lagstifta om sådan individuell mätning. (Frågan ställs till samma två som ovan plus representant för Hyresgästerna. De båda första svarar ja med argumentet att de som bestämmer hur mycket de ska förbruka bör stå för kostnaden för att vi ska få samhällsekonomiskt effektiv förbrukning. Hyresgästrepresentanten säger som ovan.

Fråga 3: Hyresgästrepresentanten och nationalekonomen Birgitta Swedenborg får följdfrågan om inte problem på uppvärmningssidan på grund av skillnader i ytterväggsyta kan klaras av, antingen via hyressättningen så att individuella incitament att hushålla med energi kan upprätthållas eller via marknadsprisbildningen på bostadsrätter , när det är fråga om den upplåtelseformen. Den förstnämnde blir förbluffad. Swedenborg svarar ja och förklarar hur.

Detta är de tre intressanta frågorna att få svar på i sammanhanget. De ställdes inte.

onsdagen den 2:e maj 2012

DN, etablissemangets försvarare


Dagens DN-ledare ”Hejda de extrema” är antingen ytlig eller perfid. Jag är osäker på vilket. Jag har två grava invändningar mot ledaren. Den vrider händerna i ångest över extremistiska partiers växande stöd i Europa utan att presentera distinktioner och analys. Vad menar vi med uttrycket extrema partier?  Rent analytiskt skulle man kunna mena partier som vill ändra samhället ganska rejält (och kanske på kort tid). Men menar vi verkligen det? Med den definitionen var det svenska frisinnade partiet ett extremt parti i början av 1900-talet då det ville förändra landet styrelsesätt totalt genom att införa demokrati med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Och socialdemokraterna var ett extremt parti  från 1978 till mitten på 90-talet, den period då det ville socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder.  
Men så använder vi inte uttrycket på svenska.  Det vi menar med extremism är att ett parti vill förändra samhället med hjälp av odemokratiska metoder och/eller införa ett system som står i strid med demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Partier som vill ändra samhället på ett fundamentalt sätt (och ganska snabbt) men med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter har vi nog normalt kallat radikala.
DN-ledaren slår ihop Marine Le Pens Nationella fronten som fick knappt 18 procent i franska presidentvalets första omgång med Jean-Luc Méchelons Vänsterfronten som fick 11 procent. Jag menar att Jean-Luc Mélenchon står för ett radikalt politiskt alternativ, men är en pålitlig demokrat som inte får smäckas ihop med högerextremisten Marine Le Pen. Jean-Luc Mélenchon har vansinniga idéer om socialisering av banker och storföretag, om protektionism och mycket annat, men han bidrar till demokratin genom att erbjuda ett alternativ till de franska väljare som tror på en sådan politik.  Det är något helt annat än extremism i den mening som vi alla, uppenbarligen även ledarskribenten själv, använder ordet.
Därför är det mycket rimligt att kalla det grekiska kommunistpartiet extremt. Det partiet har inte ens tagit avstånd från stalinismen. Och partier som grekiska Gyllene gryning (och LAOS, som inte nämns i ledaren), Geert Wilders parti och Socialistpartiet i Nederländerna är extrema partier.
Nu till den andra invändningen. Ledaren ger läsarna bruksanvisning för hur man känner igen extrema partier.  ”Svårigheterna skylls på någon annan: Antingen är det invandrarnas, kapitalismens, EU:s eller globaliseringens fel.”  Invandringsmotståndare, socialister, EU-kritiker och protektionister är alltså samma andas barn. Ledaren påminner särskilt om att det nederländska Socialistpartiet fick sitt genombrott då det ”liksom en majoritet i Nederländerna, sa nej till EU:s konstitution.”
Vi är många som anser att EU:s europrojekt bär en mycket stor del av skulden till den ekonomiska kris som har drabbat Irland och EU:s medelhavsländer och att den krisen nu förvärras genom den ekonomiska politik som EU påtvingar dem. Vi är många som anser att EU och dess institutioner börjar bli ett hot mot demokratin genom att ersätta folkvalda ledare i medlemsländerna med tjänstemän ur Brysseletablissemanget. DN klumpar ihop oss med stalinister, fascister och allsköns främlingsfientliga.
Ledaren använder också uttrycket ”populistiska paroller” om kritik av etablissemanget, kapitalismen, frihandeln och EU.  Det är tydligt att ledarskribenten definierar populism som kritik mot makteliten och de idéer denna för närvarande står för.  Men demokratin bygger faktiskt på att makteliter och deras idéer kritiseras och diskuteras. Om etablissemangets företrädare använder epitet som populism i stället för att ta debatten med oliktänkande, bryter man mot spelreglerna.
Howgh!

tisdagen den 1:e maj 2012

Europas själ - institutionell konkurrens


Jag lyssnade som alla andra på Johan Norbergs glänsande utläggning i P1:s Radioessän idag.Ämnet var frågan  om varför det går upp och ner för mänskliga civilisationer genom århundradena och årtusenden. Gå in på webben om du missade den. Men jag kan inte låta bli att påminna om vad Norbergs synsätt säger om EU-projektet och dem som driver det. Jag gör det genom att lägga ut nedan som bloggtext ett kort avsnitt ur en liten bok jag presenterade hösten 2008.

6. Europas själ - institutionell konkurrens
Mänsklighetens utveckling drivs framåt inte bara genom konkurrens mellan företag på marknaderna för varor och tjänster utan också genom konkurrens mellan länder om att finna goda politiska lösningar. Fri institutionell konkurrens har varit fundamental för den västerländska kulturens utveckling. Västerlandet föddes i de grekiska stadsstaterna, vars kultur togs över, och gick under, i romarriket. Denna kultur återföds i de norditalienska stadsstaterna under renässansen. Hela den europeiska kulturutvecklingen har sedan dess varit präglad av världsdelens uppdelning i ett mycket stort antal nationalstater och andra mer eller mindre självständiga politiska enheter såsom stadsstater, furstendömen, självständiga biskopsdömen.

När den moderna tiden börjar omkring år 1500, skulle ingen ha kommit på idén att denna splittrade region med en folkmängd som var hälften av Kinas skulle komma att erövra världen. Den tidens supermakter var Kina, Stormogulens Indien, safaviddynastins Persien och det ottomanska väldet. Turkarna hade erövrat Konstinopel 1453 och fortsatt uppöver Balkan på väg mot Italien och Wien. Dessa stora riken kom efter i utvecklingen och försvagades därför att de var sammanhållna av en central maktinstitution som krävde likriktning av synsätt och verksamheter och som kunde genomdriva den.

I Europa såg det helt annorlunda ut. Frånvaron av en stark centralmakt och rivaliteten mellan alla dess nationalstater, stadsstater, furstendömen osv. stimulerade ett ständigt sökande efter militära, tekniska, kommersiella och kulturella innovationer. Hindren mot förändring var låga och den som inte fick gehör för en idé i sitt eget land kunde lätt flytta till ett annat[1] Den institutionella konkurrensen mellan dessa decentraliserade politiska enheter genererade en teknisk, humanistisk och vetenskaplig kultur som kom att erövra världen. USA är en europeisk produkt. Grundlagsfäderna i Philadelphia var barn av upplysningstiden och kunde sin John Locke. Idag har i stort sett alla folk och kulturer tagit till sig det europeiska kulturarvet.

Europa har blivit världsledande tack vare sin politiska splittring, inte trots den. Politisk fragmentering och institutionell konkurrens är det som har skapat Europa. Ett EU som syftar till att reglera och centralisera beslutsfattandet i världsdelen är därför ett hot mot detta Europa.

[1] Ett centralt verk att läsa om detta är Kennedy, Paul, The Rise and the Fall of the Great Powers, Unwin-Hyman, London, 1988, men många ekonomhistoriker har under de senaste årtiondena visat att det framför allt är olika institutionella lösningar som förklarar skillnaderna i utveckling mellan länder och världsdelar. Det är inte råvarutillgångar eller folkmängd som fäller avgörandet.

Det var allt!