söndag 11 januari 2015

Identitetspolitik, kan det vara något?

Identitetspolitik, kan det vara något?
Det går ett spöke genom Europa. Identitetspolitiken! Och vad är det? Jo, att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. (Fritt efter Wikipedia.)
Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde hela sitt liv på bidrag från en kapitalist var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Om du är intresserad av klasskampen, bör du således inte bläddra i Das Kapital längre.
Identitetspolitik innebär dessutom krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män i förskolan osv.
I en demokrati är det OK att bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering efter identitet för studieplatser och tjänster är dynamit i västerländsk demokrati.
För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.
För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning och arbete är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Vad göra?
Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december ifjol var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del.  Så skulle det bli på alla områden.  
Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.
Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi får kanske stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?
Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.
Sverige kommer alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra.  Registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram.  Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är mycket duktig på att upprätta register.
Vill vi ha det samhället?
Referenser
Askestad, E, , Utan grupp – ingen individ, SvD, 25 juni 2014           

Lindgren H, Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD, 13 juni 2014

1 kommentar: